Tre prinsessor och vi andra...

när allt känns lite jobbigt. En sån dag är det i dag. Saknar min bonuspappa extra mycket i dag. Jag tänker fortfarande på honom varje dag - är det konstigt? Snart 2 år sedan han lämnade oss på jorden. F*n va jag avskyr att sakna. Sakna att kunna ringa honom o snacka skit. Minns fortfarande vårt sista samtal, två dagar innan han dog. Han var så glad. Pratade om bebisen i min mage, som han trodde var en han. Han sa till mig att jag fick ta o klämma ut den där ungen snart. O att han o mamma skulle komma till oss i Halmstad omedelbums när bebisen fötts. Nu föddes hon exakt en vecka efter han dött. 12 dagar var hon när hon "gick" på sin första begravning. Det var tufft att föda barn med en så stor tomhet o sorg gnagandes i kroppen. Så här efteråt kan jag inse varför jag bet ihop så länge innan jag började sakna honom på riktigt. Jag är arg på honom, ofta. Men jag släpper det och tillåter mig att sakna istället.
Ibland vill jag bara skrika. Så ont gör det fortfarande. Jag har lärt mig att livet är tufft, att man inte kommer vidare om man inte kämpar. Men jag såg hur han dog mer o mer för varje gång vi sågs. Jag visste att vi bara fått honom på lånad tid. Ändå vill man ha bara en dag till o en till...
Hittade den här sången o den stämmer så på min bonuspappas bortgång: http://www.youtube.com/watch?v=nuqRk5XjoIo
Det är inte ok att sakna för mycket, men ibland känns det så tomt. Han var så mycket mer än en bonuspappa, han förstod mig och fick mig att orka vidare. Han lyssnade utan att fördömma. Jag VET att han hade sina brister, jag VET vad han gjorde fel, men han fattas mig ändå.