För 15 år sedan
I dag för 15 år sedan dog en av mina bästa vänner. Hon valde att avsluta sitt liv alldeles för ung. Hon var inte ens 15 år fyllda när hon somnade in. Ingen kan säga hur hon tänkte, ingen kan veta varför till 100%. Man kan ana, man kan gissa. Men ingen kan få mig att säga att det är ok. Att en ung flicka, ett barn dör för att hon väljer det själv. Ingen kan säga till mig att dom vuxna gjorde vad dom kunde. För hade dom gjort det så hade min vän fortfarande levt i dag. Sånt slöseri på liv! Vem hade hon varit i dag? Kanske hade hon, lixom jag och så många av våra vänner, haft barn och man. Haft kärlek och ömhet. Haft någon som visade henne vad trygghet är. Hur kunde hon veta, lilla flickan, vad som väntade henne?
Vem kan göra så en liten flicka mår så dåligt att hon väljer att dö hellre än att gå vidare och komma framåt i livet?
Jag minns hur jävla (ursäkta ordvalet) dåligt vi mådde. Jag, min vän och flera av våra vänner. Minns hur man lyssnade på "Runaway train" med Soul Asylum (http://www.youtube.com/watch?v=cKlxLJPYNXY) natt efter natt, timme efter timme. (Har svårt att lyssna på den än i dag, för jag känner hur känslorna väller upp i mig.) Hur tårarna trillade, hur man lät sig bli utnyttjad för att få nån sorts bekräftelse på att man levde. Men jag hade tur. Jag hade vuxna som såg, som hörde, som fanns. Jag hade min underbara bästis Ullis som jag älskar så högt! Utan dig hade jag inte orkat så mycket. Jag hade mina syskon som slagits för mig med näbbar och klor i alla år. Mina föräldrar som gav så mkt av sig själva för sina barn.
Men om man inte har det då? Om man står ensam i den jävliga världen som 14 åring?
Jag tittar på korten av mig o mina vänner som 14 åringar och minns hur jobbigt det var. Fy f*n! Skulle aldrig aldrig vilja återgå till den tiden!
Vi var starka, vi kämpade.
Men vår vän orkade inte. Det var många år jag var arg på henne, klandrade henne för att hon gjorde så mot oss, mot världen som behövde henne. Jag minns små minnesbilder av vår tid tillsammans. Jag har förbannat mig för att jag inte märkte, för att jag inte såg signalerna. Men jag var ett barn! Ett BARN, jag kunde inte veta, kunde inte förstå! Det är inte mitt fel, jag vet det nu. Men som 14 åring är det tufft när en av ens bästa vänner väljer att dö. Man skuldbelägger sig själv och förbannar alla vuxna som försöker förstå (alldeles för sent) Jag sa ju att jag mådde dåligt! Dom SÅG ju att vi inte mådde bra! Varför i Hel*ete gjorde dom inget? Lärarna, skolsköterskan, kuratorn, rektorn o alla andra i skolan. Dom var blinda om dom inte såg bakom vår jobbiga fasad. Vi mådde ju skit! Varför i hel*ete gjorde ni inget?
Det läskiga är att det är precis likadant fortfarande, vi vuxna blundar!
Jag tittar på min älskade Molly som är min äldsta o tänker hur hon ska få det under tonåren. Jag kommer finnas för henne till 100%, men räcker det? Jag har sagt till henne att om en vän berättar att hon mår dåligt för Molly i förtroende så MÅSTE hon lita på att hon ändå kan berätta det för mig. För hade jag gjort det så kanske min vän levt i dag. Jag VET att det inte är mitt fel, men visst finns tanken kvar att hon sa små saker till mig som fick mig att undra hur hon hade det.
Jag önskar så att hon sluppit lida så, att vi kunnat göra något. Men nu är det för sent. Vi minns dig i allafall. Ullis o jag ska till hennes grav i dag, för mig är det strongt för jag har verkligen jättesvårt för sånt.
Kram gumman!
Vem kan göra så en liten flicka mår så dåligt att hon väljer att dö hellre än att gå vidare och komma framåt i livet?
Jag minns hur jävla (ursäkta ordvalet) dåligt vi mådde. Jag, min vän och flera av våra vänner. Minns hur man lyssnade på "Runaway train" med Soul Asylum (http://www.youtube.com/watch?v=cKlxLJPYNXY) natt efter natt, timme efter timme. (Har svårt att lyssna på den än i dag, för jag känner hur känslorna väller upp i mig.) Hur tårarna trillade, hur man lät sig bli utnyttjad för att få nån sorts bekräftelse på att man levde. Men jag hade tur. Jag hade vuxna som såg, som hörde, som fanns. Jag hade min underbara bästis Ullis som jag älskar så högt! Utan dig hade jag inte orkat så mycket. Jag hade mina syskon som slagits för mig med näbbar och klor i alla år. Mina föräldrar som gav så mkt av sig själva för sina barn.
Men om man inte har det då? Om man står ensam i den jävliga världen som 14 åring?
Jag tittar på korten av mig o mina vänner som 14 åringar och minns hur jobbigt det var. Fy f*n! Skulle aldrig aldrig vilja återgå till den tiden!
Vi var starka, vi kämpade.
Men vår vän orkade inte. Det var många år jag var arg på henne, klandrade henne för att hon gjorde så mot oss, mot världen som behövde henne. Jag minns små minnesbilder av vår tid tillsammans. Jag har förbannat mig för att jag inte märkte, för att jag inte såg signalerna. Men jag var ett barn! Ett BARN, jag kunde inte veta, kunde inte förstå! Det är inte mitt fel, jag vet det nu. Men som 14 åring är det tufft när en av ens bästa vänner väljer att dö. Man skuldbelägger sig själv och förbannar alla vuxna som försöker förstå (alldeles för sent) Jag sa ju att jag mådde dåligt! Dom SÅG ju att vi inte mådde bra! Varför i Hel*ete gjorde dom inget? Lärarna, skolsköterskan, kuratorn, rektorn o alla andra i skolan. Dom var blinda om dom inte såg bakom vår jobbiga fasad. Vi mådde ju skit! Varför i hel*ete gjorde ni inget?
Det läskiga är att det är precis likadant fortfarande, vi vuxna blundar!
Jag tittar på min älskade Molly som är min äldsta o tänker hur hon ska få det under tonåren. Jag kommer finnas för henne till 100%, men räcker det? Jag har sagt till henne att om en vän berättar att hon mår dåligt för Molly i förtroende så MÅSTE hon lita på att hon ändå kan berätta det för mig. För hade jag gjort det så kanske min vän levt i dag. Jag VET att det inte är mitt fel, men visst finns tanken kvar att hon sa små saker till mig som fick mig att undra hur hon hade det.
Jag önskar så att hon sluppit lida så, att vi kunnat göra något. Men nu är det för sent. Vi minns dig i allafall. Ullis o jag ska till hennes grav i dag, för mig är det strongt för jag har verkligen jättesvårt för sånt.
Kram gumman!
