Villa = skilsmässa?
En ny undersökning säger att villaägare separerar oftare än par som bor i hyresrätt.
Terri Herrer Eriksson på aftonbladet säger bla att hennes/deras vänner säger att hus är lika med:
"problem med värmepannan, om trasiga stuprör, fönster som måste skrapas, puts som trillar bort, träd som måste beskäras, utemöbler som ska oljas, kompost som ska ses över, buskar som ska planteras och en massa annat.
Eller om en annan villakompis uttryckte det:
- Från början var det ren rekreation att fixa med huset. Nu är det bara plikt."
Tragiskt, men jag tror iofs inte att dessa personer är ämnade till att ha hus då o att skylla en dålig kommunikation i förhållandet på villan verkar enl mig bara urbota dumt! Inte kan det väl vara så att jag o mannen är dom enda som hjälps åt med ALLT hemma? Inte kan väl vi vara dom enda som bråkar mindre sen vi flyttade till villa eftersom vi var så förbannat uttråkade i lägenheten? Nä, det köper jag inte.
Men nu när relationer är lika viktiga som soporna folk har i sopskåpet är det kanske inte konstigt att relationer påstås sluta i separationer pga villan? För nu har vi väl gått igenom alla andra orsaker? Pengar, barn, matlagning, diskning osv. Är det inte bara dags o inse att folk är så jä*la lata att dom inte ens orkar jobba på relationen o alltid letar efter något mer spännande, efter något bättre o efter något med mer status eller mer frihet?
"Tidsforskaren och sociologen Jörgen Larsson menar att äga en villa är mer tidsmässigt belastande än att skaffa ytterligare ett barn." (beror kanske på hur många barn man har då eller?)
Det påstås också att hus ger uppdelning i stället för samarbete. "Han jobbar ute, hon inne." DET var nog det knasigaste jag hört! Måste bo i ett förbannat konstigt villaområde då? För här är alla grannar, män som kvinnor ute TILLSAMMANS! Hör o häpna;)
Terri avslutar sin artikel med: "Jag vill inte ha det så. Det är nog med jobb i livet som det är. Jag vill skruva ihop möbler tillsammans med min man, inte tvätta medan han skruvar (dessutom är jag bättre än han på att montera ihop saker). Jag vill inte fixa i rabatten. Och jag vill inte skiljas för att vi bråkar om stuprörsrenoveringen och vem som jobbar mest med garageinfarten. Jag vill helt enkelt inte."
O jag tycker bara det är tragiskt att det faktiskt finns folk som har så dålig grund i sitt förhållande att dom inte kan lita på att ta relationen längre o ändå kunna fortsätta samarbeta. Hade jag kännt så så hade jag också stannat i min lägenhet, utan vår altan, utan våran tomt där barnen kan springa barfota på sommaren, utan våran pool där hela familjen leker tillsammans, utan våran hammock, i en lägenhet där man måste smyga så inte grannarna störs, där barnen måste tänka på "hur" dom leker, eller där jag tvingas lyssna på grannens porlande urinkastning klockan tre på natten och tänka "åh va mysigt o bo i lägenhet!" NEJ tack till det säger JAG!
Säger däremot ja tack till harmonisk natur, grillkvällar i trädgården, möjligheten att plantera, odla, frihet, tystnad, minskad trafik, barn som springer i det mjuka gräset.
Samtidigt kan jag förstå Terri för hon kanske är inne i samma tänkande som så många andra människor är. Att har man hus MÅSTE man renovera, renovera, renovera! Nej, tack! Visst är det kul att få det som man vill, men jisses när ska folk förstå att det är just DETTA som förstör så mkt? När tom renoveringen är viktigare än ens egna barn, DÅ är något snett. Men det är inte villans fel, det är hysterins fel! Paniken att passa in o vara som alla andra!
