Tre prinsessor och vi andra...

Jag kan förstå så många saker. Jag ser mig själv som en väldigt förstående o ganska förlåtande människa. Och jag tror i min enfald att dom som verkligen känner mig oxå tycker så. Men sen finns det dom som jag aldrig kommer förstå mig på. Människor som tror att dom kan klampa in och ut ur andras liv som dom vill och behagar. Som tror att bara man har en bra förklaring så har man rätt att göra så. Att bara man kan skylla på yttre faktorer så går allt vägen. Och att andra ska hålla honom eller henne bakom ryggen och försvara denna oavsett vad. Eller är det så att dessa personer i SIN enfald tror att allt som sker runt henne/honom ÄR andras fel? Att han eller hon inte har något eget ansvar i det som sker. Att man KAN skylla sitt eget livsöde på yttre omständigheter? Att man blir förlåten för att man har det "lite jobbigt just nu"? Har inte alla det från stund till stund? Jag har kämpat, jag har rest mig. Men jag säger inte att det som sker är andras fel. Andra gör inte mina livsval. Jag är lycklig i mitt liv, jag tom ÄLSKAR mitt liv! Jag älskar att leva och att få dela det med underbara människor!
Men personer som tror att dom betyder nånting för att dom ringer en gång i halvåret eller skickar ett kort för att man ska o sen egentligen bara bryr sig om sig själva. DOM ödslar inte jag en massa energi på iallafall. Jo, nu är jag ju så dum att jag skriver ett inlägg om det så egentligen ödslar jag ju lite energi i onödan. Men samtidigt så "bloggar jag av mig" som jag brukar säga;)
Jag är så tacksam dock att andra personer finns i vårt liv. O framförallt i Stefans o barnens liv för dom är MITT liv;)
Särskilt Stefan förtjänar verkligen att ha kärleksfulla människor runt sig!
Och det är dom personerna som ger livskvalité, glädje o kärlek till mig, Stefan och våra barn. Det är dom som räknas på riktigt! Tack!