Textens vara eller inte vara?
Egentligen borde man sluta skriva kanske? Eftersom allt nu för tiden verkas tas mer ordagrannt än vad det gjorde innan datorns intrång i vårt liv. Eller har jag fel? När man skrev brev på "vanligt" sätt eller dagbok eller vad det nu var så kunde man ju på något sätt urskilja ironin i sammanhanget. Varför har vår inlevelseförmåga i den skrivna texten försvunnit så makabert? Är vi datoriserade människor som lever helt efter punkt o pricka no matter what?
När en hjälpande text ändå bara missuppfattas är den stjälpande då? Eller hjälper den att analysera det oskrivna, det som finns mellan raderna? Det där som finns där för alla, men som vi inte ser mer än med fantasins öga?
Eller är det så att förändringen beror på att man är vuxen nu och man såg mer som barn?
Ja, jag vet inte. Jag vet bara vem jag är och hur jag uppfattar saker och att utgå från det vore ju helt fel eftersom jag bara är en enda liten partikel i en jättelik värld.
Sen ändras ju tankar och sätt att vara och se på saker genom åren också. Allt är relativt och vad som påverkar oss kan vi inte veta i förväg heller. Det är väl det som är livet? Jag har ju inte samma åsikter nu som jag hade för säg 5 år sedan eftersom livet ändrats sen dess och likaså mitt sätt att se på saker och möta med och motgång.
Eller som en del säger att dom är frispråkiga och öppensinniga och ändå gäller det bara en viss typ av resonemang. Om man sedan missbedömmer det som ville bli sagt så kan missförståndet bli så löjligt stort ur sitt lilla sammanhang.
Så egentligen är det ganska fånigt att skriva ju, om man ser på saken ur den synvinkeln? Eller kanske inte? Kanske är det just därför man SKA skriva?
När en hjälpande text ändå bara missuppfattas är den stjälpande då? Eller hjälper den att analysera det oskrivna, det som finns mellan raderna? Det där som finns där för alla, men som vi inte ser mer än med fantasins öga?
Eller är det så att förändringen beror på att man är vuxen nu och man såg mer som barn?
Ja, jag vet inte. Jag vet bara vem jag är och hur jag uppfattar saker och att utgå från det vore ju helt fel eftersom jag bara är en enda liten partikel i en jättelik värld.
Sen ändras ju tankar och sätt att vara och se på saker genom åren också. Allt är relativt och vad som påverkar oss kan vi inte veta i förväg heller. Det är väl det som är livet? Jag har ju inte samma åsikter nu som jag hade för säg 5 år sedan eftersom livet ändrats sen dess och likaså mitt sätt att se på saker och möta med och motgång.
Eller som en del säger att dom är frispråkiga och öppensinniga och ändå gäller det bara en viss typ av resonemang. Om man sedan missbedömmer det som ville bli sagt så kan missförståndet bli så löjligt stort ur sitt lilla sammanhang.
Så egentligen är det ganska fånigt att skriva ju, om man ser på saken ur den synvinkeln? Eller kanske inte? Kanske är det just därför man SKA skriva?
