Tre prinsessor och vi andra...

När jag var liten lärde i allafall jag mig att lösa konflikter, lära sig det sociala samspelet tillsammans med andra jämnåriga. Man blev osams, man blev sams, man blev sårad, man blev tröstad, man var arg, man var glad. Allt detta tillsammans med jämnåriga vänner.

Men så stannar jag till o tänker på hur det ser ut i dag!

Och JAG tror att vi föräldrar stjälper mer än vi hjälper! Absolut!
Vi vill gärna se att våra barn har det så bra som det bara går (precis som VÅRA föräldrar säkerligen oxå gjorde såklart men på ett annat vis)
För att upprätthålla ordningen i samvetet kommer vi gärna med små hejjarrop och protesterar hejvilt om någon kröker ett hårstrå på vår lilla gullunge. Vi klampar in med starka jämnställda steg som ekar av dess auktoritet. Vi styr o ställer allt till rätta. För stunden. Sen är det nästa konflikt, o nästa o nästa. Ens barn kommer hem tårögd o ledsen och vi förbannar att vårt dåliga samvete pockar på oss o likt en liten djävul på axeln viskar det: "du var inte dääär!" "du kunde inte hjälpa ditt barn!" "ditt barn är ledset" Och direkt intar vi försvarsställning, vi medlar och råder. Vi ringer runt, vi blir "åretsförälder" för stunden. Kan det vara så att samhällets nya stress är anledningen? Kan det vara så att vi idag jobbar allt längre dagar, att vi i dag är allt mera upplysta om hur man SKA vara hur man SKA agera så detta går till en överdrift?
Självklart ska man finnas för sina barn, självklart ska man agera när samhället bara tittar på, man ska självklart bli monstermamma/pappa när orättvisan blir för stor! Men tanken återstår. Barn i dag MÅR sämre, barn i dag upplever mer stress än "vi" barn gjorde. Barn i dag utvecklas fortare, kommer tidigare in i puberteten än "vi" gjorde. Vad beror detta på? Att vi påskyndar barndomen? Att vi vill få våra barn så självständiga som möjligt samtidigt som vi vuxna faktiskt inte låter barnen lösa konflikter i samma utsträckning som innan. Hur dåligt rimmar inte det?
För vi över våran stress över att "lyckas" till våra barn? Klart vi gör! Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör! Sanningen i vitögat kan man väl uttrycka det helt enkelt!
Då undrar jag vad som gör oss så mycket bättre än våra "hemska" föregångare som körde omkring med "oss" i en gammal volvo, utan bälte (där man satt o hoppade upp o ner i sätet) med rutan lite ner vevad o en cigg i mungipan. Vi förfasar oss över bilden. Herregud säger vi: Fattade dom inte hur FARLIGT det var???!!!
Men vi då? Om vi inte lär våra barn att klara av det sociala till det yttersta, att växa upp utan att växa upp rent mentalt o socialt, villken fara innebär inte det för våra barn? Vilken värld går vi till mötes då? En värld med massa uppnosiga vuxna som ringer sina föräldrar när chefen varit dum? När jobbarkompisen varit taskig o tagit d sista kaffet i kannan på kafferasten då blir det snabba sms till mamma/pappa där man genast ifrågasätter hur man ska lösa detta. Jag menar jag är ju bara 45 år o har inte lärt mig att handskas med konfliker - hur ska jag då veta? Äh, kanske lika bra o klappa kollegan på käften? Eller?
Nä, jag tror faktisk vi föräldrar måste backa lite o lära av våra föräldrar. Sluta vara så förbannat rädda. Tro på våra barn, dom fixar det. Dom växer upp o världen ÄR hemsk, världen ÄR skrämmande, världen sårar. Det är bara att inse fakta: för att klara att leva i den värld vi byggt till våra barn måste vi stå tillbaka ett steg och låta våra barn klara sig själva ibland. Hur jävligt det än må vara att se sitt lilla barn sårat o ledset. Ska dom överleva och klara sig i en värld som våran måste dom klara nederlag oxå! En dag finns inte jag och vem ska då lösa allt???

Jahopp, Valborg i dag då. Vädret ser inte så lockande ut så det där med brasan kanske blir att vi hoppar i dag. Vi får se hur d blir. Hur som kommer dagen gå lite i städningens tecken för i morgon e det återigen visning av huset. Inte mkt o städa, men man får ju ta o fräscha upp det lite så det känns lite extra välkomnande;)

I morgon ska vi till Benny o Maud. Men d nämde jag nog i går förresten?
Dom e goa, sånna som bjuder på sig själva. Sånt gillar jag. Avskyr folk som är strikta o pryda o inte bjuder på sig själv. Urk o fy! Eller kategorin som är ännu värre: folk som LÅTSAS bjuda på sig själva o sen när det väl kommer till krita ÄR dom sååå tråkiga. O livrädda för o bjussa på sig själva. Nä fy för sånt. Så Benny o Maud e helt i min smak, dom ger vad dom ger sken av:)
Skönt att man har sånna vänner;) Men kanske inte är så konstigt när man e släkt, hihi.

Nähopp, nu ska vi åka o handla lite tror jag minsann;)

Kram kram, hoppas ni får en fin valborg<3

Vår lilla Thelma kom i händerna på sin storasyster o dennes kompis. Dom lekte att dom skulle fota henne för en modetidning. Så här snygg var hon när dom var klara med henne:

Ny dag...
I dag är en halvtrist dag. Har förbannat ont i lederna. Enda ut i tårna gör det ont:( E trött på det här nu, det tar så mkt energi och tar bort lust o ork. Uscha. Nä, jag vill få ett slut på det här nu. Det börjar kännas rätt hopplöst o jobbigt. Man e trött o gnällig. Det gör förbannat ont. O på morgonen kom jag inte ens ur sängen, satan så ont tårna kan göra, helt sanslöst:( O fingrarna känns som översvällda prinskorvar. Nä o fy, detta är inte min dag...
Har läkartid på måndag så jag får väl bita ihop tills dess helt enkelt. tyvärr har jag tappat tron i att dom ska hitta felet. Kanske e d borelia men i så fall hjälpte inte pencillinkuren i allafall. Grrr...jaja, vi får se vad han säger på måndag.
Som tur e har jag världens snällaste svägerska som jobbar på Thelmas dagis. Jag ringde henne innan o hon slutar klockan ett i dag (då T slutar m) så hon kör hem Thelma så slipper jag den promenixen i allafall. Skönt det.

I kväll har Molly köravslutning så då bjuds det på lite vårfest för föräldrar o syskon. Så jag biter ihop o tvingar mig dit, det måste jag ju så klart;) Stefan jobbar ju så han missar det, jag får väl filma kanske;)
Dom brukar vara så duktiga och det är så kul för många kommer fram o berömmer Molly efteråt - då blir man stolt <3
Ja, förresten. I går ringde en av Mollys scoutledare. Dom ska ha läger över kristihimmelsfärdshelgen så hon hade lite frågor gällande det. När vi var färdiga sa vi klart hejdå. Men precis när jag skulle lägga på sa hon: "Förresten, har jag sagt till dig vilken enorm tillgång Molly är för oss?"
"Nä", sa jag lite snopen
" Jo, hon är så trevlig o charmig. En helt underbar unge! När hon inte är på scouterna gör det lite ont i hjärtat, jag saknar henne så. Blir så ledsen när hon inte kommer. Hon är verkligen speciell"
Jag blev verkligen jätteglad över dessa ord, de värmer ett mammahjärta:)
Jag vet ju att hon är speciell o underbar men att höra dessa ord från någon annan (som dessutom är min gamla lärare från högstadiet) värmer något så enormt! :)

O i morgon e d ju Valborg ja. Just det. Hmmm...vet inte vad vi hittar på. Men om vädret tillåter masar vi klart bort oss till elden så barnen får se, lr ja Thelma (Molly ska fira hos sin pappa i år o Vinga e ju så liten, hihi)
På lördag, 1:a maj, ska vi till min kusin Benny o hans familj. Ska bli kanonmysigt! Brukar alltid vara jättekul o trevligt!

Nähä, nu ger mina händer upp fullständigt så jag snubblar bara på tangenterna...så det är dags att säga hejdå för nu;)
KRAM <3

Stefan har fått lite jobb nu i fem veckor. Ständig em, dvs 14-23. Alltid nått;) Om inte annat skönt o komma i väg lite för honom. Han packar på en industri här som heter Melam.
Han var så söt, när jag kom hem efter att hämtat Thelma på dagis så möttes jag av detta på dataskärmen:

"Hej Gumman.

Vi ses i natt när jag kommer hem. Hälsa alla och ge dom pussar ifrån mig. Tack för att du finns

Älskar Dig.. Puss din Stefan"

Det värmer verkligen:) Särskilt efter jordens konflikt m Thelma som varade i 40 minuter med illvrål:( Hua, men nu e hon lugn. Ligger i soffan o äter "lelle" (välling) Det var det enda som funkade för o få henne lugn.
Ja, men nu sitter jag o småler åt min fina Stefan. Han är så go :)

Kram på Er, ta hand om varandra <3

Saknar o längtar.  Mmmm...
Ibland kommer frågor upp i ens tankar, frågor som man inte vill ha, frågor som man inte vill svara på. 
Stöter bort, glömmer. Varför svara när det inte finns något svar där?
Livet är härligt, jo men visst. Sorg är också livet, tårar likaså. Och saknad också. Glädje är livet, skratt som ekar i ett allt för tyst sinne. Kramar som värmer, blickar som kyler. Närhet som ger trygghet, närhet som är påträngande.
Livet...ja vad är livet då?
Saknad, glädje, skratt o tårar? Livet?
Jag älskar att leva. Älskar det livet gett mig. Kan vara bitter ibland - det hör kanske till? Kan missunna andra, jag vet det - förlåt...
Jag retar upp folk, mitt sätt att vara retar kanske normen där jag inte passar in - aldrig passat in. Jag kör mitt race - du är välkommen att haka på. Men jag förändrar mig inte - det här är JAG! Jag är den jag är -  jag lever!
Inte ska man gråta - varför inte då? Om jag vill gråta gör jag väl det? Jag skrattar för högt, vassego! det bjuder jag på, för jag är den här, det här är jag!
Visst vore det enkelt att anpassa sig, att vara en del av allt som man ska? Vore det inte så mycket bättre kan tyckas? Nä, då bleknar jag. Mina avtryck spolas bort o JAG finns inte mer. Så jag gör min grej, jag fortsätter...jag ÄR!
Jag står nära mina känslor, det är sån jag är.
Vad har livet gett mig? Hur mycket till finns det kvar?
Vad är livet? Är det enkelheten i vardagen som är livet? Ja, jag tror det. I min värld o i mina tankar finns det inget ideal som kan mäta sig med vardagens kärlek. Inga saker som kan uppväga. Inga resor som kan ta bort det faktum att här o nu är det riktiga livet. Ingen kan uppväga det som är jag. När jag dör - då finns ingen som kan ta min plats. O jag tycker inte det är sorgligt - jag tycker det är jäkligt fantastiskt! Att bara jag är JAG. Att jag är fantastisk - unik och speciell! Att ingen annan kan fylla tomrummet efter mig på exakt samma vis. Tänk hur unik jag är då!?
Tänk alla dagar vi ges, alla stunder vi har tillsammans med andra människor. PANG! där försvann en sekund - kommer aldrig igen! PANG! en till o en till o en till...
O så gråter vi. Så skrattar vi. Vi är arga. Ibland är vi arga på livet. Det får vi vara. Livet är piss ibland - gör inte som vi vill. Följer inte våra givna mål o önskningar.
Men jag håller kanske upp en fasad ibland men jag tror i min enfald att jag är bättre än en del andra på att låta fasaden lysa igenom. Att jag vågar visa mitt hjärtas röst.
Jag låtsas inte vara lycklig, jag ÄR lycklig. Jag kan ha svackor - vem kan inte det som är mänsklig? Men i grund o botten är jag lycklig. Jag bygger inte upp en lögn - jag bara är. Sån e jag, take it or leave it!
I dag är jag skittrött. Så när ni ser mig där ute på "byn" förfasas inte över mina hemska mysbrallor o min noppriga fleecetröja - det är MITT liv. O i dag är livet just så - ett gäspande mysbyxliv;)

Kram <3
Ta hand om varandra o skit i normerna - va dig själv ingen annan kan vara det åt dig!

Ja, en helt underbar dag, så kan man beskriva denna soliga söndag :)

Började morgonen med lite sovmorgon o sen en riktig söndagsfrukost.
Efter det gick hela familjen (jag, Stefan, Thelma, Vinga, Malte o Smilla) på promenad i skogen. Elljusspåret. Det var så himla mysigt. Solen sken o fåglarna kvittrade. Som hämtat ur nån sån där romantisk film, hihi.
Thelma sparkcyklade o sprang o busade om vartannat.
När vi gått nästan hela ringde mamma mobilen o undrade om vi inte ville komma o fika. Så vi gick dit såklart <3
Jättemysigt som alltid hos mamma.

Efteråt, var väl där nån timme, gick vi o handlade för Stefan var sugen på att grilla så vi fick inhandla lite kol o kött o så.
Gick hem o grillade. Då var väl klockan typ 14.30 kanske?
Det blev grillskivor, majskolvar o vitlöksbaguetter. Till det lite vin, mums:)
Sen har vi tillbringat hela eftermiddagen ute. Thelma sprang o lekte, gungade, byggde i sandlådan o hoppade på studsmattan. O Vinga satt på en filt o lekte. O Stefan o jag bar njöt av livet. Livet ÄR gott ibland det är då ett som är säkert <3
Jag är så tacksam att jag får dela mitt liv med dessa fantastiska människor:) Helt underbart. Stefan ÄR verkligen helt underbar. O det bästa är att han e MIN underbaring :) Älskar dig finaste<3

<3



Våren är här! Njut av livet o ta hand o varandra, en dag försvinner så fort o kommer aldrig igen!
KRAM <3

trivs äntligen med livet nu när Dumle har flyttat <3

Hon har blivit jättekelig o gosig o som en kattunge på nytt. Busar o leker, o kommer o lägger sig i våra knän på kvällarna. DET har typ aldrig hänt innan! Så visst var det rätt beslut när vi bestämde att Dumle fick det bättre någon annan stans.

Jaha, då var det dags för lite funderingar igen. Den här gången handlar det om föräldrarollens vara eller icke vara. När jag diskuterar med andra och hör andras tankar och resonemang slår det mig att så många verkar tycka att förälder är något man blir för att ett barn föds. Är det alltid så? Kan man inte vara förälder utan att vara biologisk förälder? Och visst finns det bättre och sämre föräldramaterial? Vissa kanske faktiskt inte borde blitt föräldrar från första början? De som tar sin föräldraroll för givet. Att hon eller han ÄR förälder eftersom han/hon varit med o skapat barnet. Visst, det är jättefint. Och enligt MIG den största gåvan vi människor ges. Men om man då "missköter" sitt föräldraskap, ger upp tron på att han/hon kan vara en bra förälder, låter andra styra i den rollen - är man en BRA förälder då? För inte är det väl så att bara för att man kan GE barnet pengar, saker, o andra materalistiska saker kvalificeras man automatiskt in i genren "bra förälder"?
Men dom som väljer bort sitt barn för det är så deras liv ser ut då? Gör dom inte ett val dom också? Dom väljer ju att fortsätta i det invanda livet, i deras sk trygghet?
Men dom som anser sig ha rätten att välja åt någon annan då? Vilket fack av mänsklighet ska man sätta dom i? Vad har dom för rätt att välja en annan människas livsöde? Nu tänker jag framförallt på alla dessa mammor som medvetet väljer bort pappan, som anser att pappan inte behövs! Vilket val ger dom sitt barn? För VEM behövs inte pappan? För deras egna skull? Ja, men visst kan det vara så. Men frågan kvarstår ändå - har man RÄTT att göra så? Har man rätt att välja, att leka Gud inför två människors liv, pappan OCH barnets.
Men det som mest slår mig är alla dessa som på ett eller annat sätt FÅTT en sk andra chans och väljer att inte ta den, väljer att återgå till sitt tänkande som inkluderar att ALLT är någon ANNANS fel. Är det en försvarsmekanism som går in då?
För jag vill tro att de flesta av "oss" föräldrar ändå vill vara just det: Föräldrar!
Jag VILL tro att de flesta KAN vara bra föräldrar och jag VILL tro att männsikor kan förändras.
Men när de gör det då för att sedan återgå till samma möster som speglat merparten av dess liv, vad är då det? Är det ren rädsla, bekvämlighet lr är det kanske rent av lathet?
Jag är inte typen som ger upp, jag är typen som sträcker på ryggen, tar ett steg till och kämpar. Jag är stark, jag kämpar vidare. Jag skulle aldrig någonsin ge upp för mina barn skull. Jag har varit riktigt jäkla långt ner på botten. Därför KAN jag yttra mig om att man visst står kvar hos sina barn. Jag KAN veta hur jävligt livet är ibland.
Men jag är övertygad om att ALLT i livet är självvalt! ALLT! Man väljer alltid hur man vill att ens liv och öde ska se ut. Spelar ingen roll vad andra säger - man har ALLTID ett val!!!
När klockan ringer på morgonen, väljer jag hur min dag ska se ut. Och jag väljer att krama mina älskade ungar, jag väljer att pussa dom, jag väljer att bli arg på dom. Så ÄR det.
Att skylla någon annan för sitt föräldraskap måste ändå vara det lägsta.
Dock tycker jag undantaget är där man faktiskt inte fått chansen att bevisa sitt föäldraskap, som exemplet jag sa innan där mamman väljer bort pappan medvetet. Hur många av dessa mammor går sen inte o säger: Ja, han fanns inte där för honom/henne när han(hon var liten!
BULLSHIT! Om du frågar mig! Där måste det handla om bekräftelsebehov. Att få bekräftelse om att man varit "duktig" för att man kanske innerst inne inser att valet inte var helt smart?
Jag är inte perfekt, jag kommer inte bli vald till "årets förälder", och jag kommer säkert få både en och två läxor gällande mitt földraskap. Men jag finns, jag står kvar o jag sviker inte gång på gång på gång...
Jag står för den jag är, jag är säker på vad jag väljer. O ibland blir det fel...that´s life ;)

Tjejfesten i lördags var sååå rolig, hahaha! Var hemma efter tre.
Ja, jäklar vad man garvade. Vilka sjuka grejer det finns, hihi. Kort kommer ev senare:)
Men nog om det för tillfället.

Här har det snöat i natt. Allvarligt - SNÖÖÖÖ!!! NEEEJ FY USCH BLÄ!!! Jag som hade fått vårkänslor! Grrrrr...
Men d e som det är, nu blickar vi framåt , hihi.

Huset är ute för försäljning nu iallafall. Så får vi se hur d blir m det ;)
Har många tankar o planer om nya huset. Men hur mkt man har råd till o så får vi se. Men tids nog, tids nog ;)
Känns egentligen kanonbra, men det är så himla mkt nu så jag känner att jag går lite på sparlåga. Men det infinner sig nog när allt faller på plats ;)

Nu ska vi snart gå o hämta T på dagis <3

Ha d gott i hmmm...vårsnön?

KRAM <3

I kväll ska mamma Sandra på tjejfest! Sååå kul, sååå välbehövligt! Tänker lämna mammaförståndet hemma och bara skratta, gilla livet o ha en skitkul kväll!
DET förtjänar jag efter allt som varit i vårt liv nu;) Mkt energi o många tankar har slagits om plats i livet. Men i kväll, då jäklar tänker minsann jag bara "vara", hihi.
Så det välbekanta asgarvet kommer höras på Brunnsgatan hos bästaste Ullis.
Så gutt!
Planka blir det m, mumsigt. O Ullis har fixat tema. Temat blir tjejfest alá "sexparty" hihihi. Tror ni man kommer garva eller vad!? Hihihi. Har varit på det innan och jäklar vilka sjuka grejer d finns, hahaha. Man garvar halvt ihjäl sig, hihihi.
O goda drinkar o festcigaretter gör nog sitt till oxå;)
Jaja, hur som så kunde detta inte haft en bättre timing.
Ha en underbar dag alla!

Kram <3

Ja, livet rullar ju på vare sig man vill eller inte så tycks det ösa på i 110. Det är väl bara att fatta ett fast grepp o haka på kan tänkas. Inte mycket annat o välja på. Finns ingen broms, man kan inte pausa livet. Kanske tur det för vem vet, man hade kanske aldrig kommit vidare då? Tänk er själva vilken bekvämlighet att bara stanna upp då när livet är som allra bäst :)
Då skulle jag fortfarande ligga nyförlöst med en underbar unge på bröstet, hahaha. Inte nått som slår den känslan om du frågar mig, hehe.
Men men, nu är det ju inte så. Utan livet öser på. Min första bebis är långt ifrån bebis o snackar gärna killar, parfym, smink, kläder o annat mera vuxet. Jag gillar det, missförstå mig inte. Jag älskar o se hur min lilla flicka sakta men säkert bryter sig fri från mig, fri från sina puckade föräldrar som inte fattar nått (men som är rätt bra o ha när d åskar ute, lr när man e sjuk, lr ja när livet faktiskt känns jävligt hopplöst)
Men samtidigt känns det vemodigt. Vemodigt att veta att man inte behövs på samma premisser längre. Att man inte ÄR hela deras värld. O att dom synat bluffen o fattat att man faktiskt inte kan allting;)
Det är där mellanbarnet kommer in. denna underbara unge som vet hur man plutar m underläppen o hur man formar läpparna till ett NEJ:)
Hon som fortfarande tror att hela världen faktiskt visst kretsar runt henne. Hon som tror att världen liksom föddes när hon föddes (för vad vore annars meningen m jorden?, hihi)
Hon som säger mamma jag äääälskar dig,, lägger huvet på sne o kommer med sn stor blöt kyss mitt i ansiktet. Då smälter man. För att i nästa ögonblick skrika: "Dumma mamma, jag kan själv!"
O man gör allt för o få henne nöjd, men nejdå har hon bestämt sig för att vara arg, då e hon ARG! Då e d bäst o bara gå o låta tiden ha sin gång.
Då tassar jag försiktigt bort till min minsta dotter, triss i sessor, det ni;) Hon sitter där med ett leende som sträcker sig så långt att man e glad att öronen sitter där som stopp, hihi. Man tar upp henne i famnen o känner d där goa mysiga bebishullet. Man hör hur skrattet gurglar hos henne, o blicken säger allt. Hon älskar mig!
Man sitter där mitt i livet, mitt i ett kaos av trotsig nästantreåring, hormonstinn snarttonåring och leende bebis. Man sitter där och inser vad meningen är. Man inser att det gör väl inte så jäkla mycket om man inte hann dammsuga upp dom där dammråttorna som håller på att bli tama av sin allt mera ständiga närvaro. Det spelar väl ingen roll att man faktiskt inte är kvarterets klämkäckaste bullmamma. Det gör inte så mycket att man inte vann på lotto den här gången heller. Man är ju för tusan rikast på jorden!
Man är ju för helsike mamma till tre små underbara monster - men dom e MINA monster- O jag älskar dom, jag älskar dom när dom skrattar, jag älskar dom när dom skriker o jag älskar dom när dom gråter! Men ta mig tusan det bästa är - DOM ÄLSKAR MIG OCH DOM ÄR MINA!!!

Kram på er, ta hand om varandra <3

Försöker förstå hur elak världen kan vara. Hur elakheten kan genomsyra vårt samhälle så mycket att det som för mig verkar vara ren och skär elakhet och idioti så lätt kan sippra igenom systemet, läcka ut likt gift utan att någon ser. Ingen VILL se, ingen VILL fatta. Men det finns där. Det äter sig in, elakheten gnager på allt den kommer åt! Den förgör allt i dess väg. Den lämnar ingen oberörd.
Försöker förstå varför det ofta läggs ner mer tid, mer energi och framförallt mer omtanke i att nära elakheten än dess offer. Den som kom i vägen, den som var för stark, den som var för trygg.
Vad finns det för logik i det?
Och när vi säger stopp, när VI ser, när VI vet - DÅ stannar världen till! DÅ kan man plötsligt höra, DÅ kan man plötsligt förstå, DÅ kan man plötsligt se. Inte förr.
Kanske har man hoppats på att det man inte ser försvinner ur vår synvinkel. Försvinner och dör bort?
Elakheten nästlar sig in i ben och märg. Skadar, svider, bränner enda in i själen. Vrider sitt ansikte och låter sin blick förvrida sanningen.
Elakheten finns här, den är verklig om NI bara väljer att se! Om NI väljer att säga stopp.
Jag ser på elakheten, jag HATAR den! Jag spottar på den men stannar upp och inser att då blir mitt jag också uppfylld av dess genomströmmande kraft. Jag stannar...
Jag hatar hur elakheten kom in i vårt liv. Hatar vad den gjorde. Hatar att den finns.
Men nu ÄR det så...Elakheten är ett faktum...Jag ser på...
Jag lovar, jag lovar och svär, jag räddar. Jag springer med tunga , men ändå så lätta steg, bort från allt som förgör. Jag tar upp tårarna i famnen, jag klappar dess kind, jag lovar och svär att jag ska hålla mitt löfte, att jag ska förgöra elakheten som genomsyrat all kärlek! Jag håller mitt löfte...
Jag känner hur kärleken tar tag i mitt hjärta...jag gav ett löfte...jag kommer hålla det!
Jag gråter inte, jag låter inte elakheten få den triumfen. Jag tar ännu ett andetag, jag VET att elakheten VILL få mig att gråta. Men den kommer inte lyckas. Jag är för härdad för det. Mina händer knyts i tanken och elakheten viker sig av smärta när jag låter knytnäven slå till. Det är så jag överlever. Genom att veta att jag är stark i tanken. Det är då elakheten inte lyckas få fäste. Det är först DÅ jag kan säga att jag kämpar.
Jag tänker inte gråta...
Jag kommer hålla mitt löfte...
Jag lovar att elakheten tog fel offer den här gången...
Att elakheten KOMMER gråta...
Jag VET varför elakheten kom, jag vet HUR och jag vet NÄR...
Nu är det upp till mig att se till att den upphör!
Och ja, jag GAV ETT LÖFTE - jag KOMMER hålla det!!!

Har varit på vårdcentralen i dag igen då. Tredje gången gillt? Var där i början på mars första gången. Allt började med att jag började få så jäkla ont i min vänstra fot. Trodde jag stukat den. Lindade, hade den i högläge men inget hjälpte. Den svullnade upp o var STOR som en ballong lr nått. Sen började det även i höger fot, samma symtom. Trodde jag hade fel skor lr nått. Gick ett tag, kämpade på m tron om att om jag vilade skulle det gå bort.
Sen började det ömma i knäna. Hmm... Efter ett tag satte det sig även i händerna/handlederna. DÅ kände jag att nä detta är nått som inte stämmer. (hade då kämpat i ca 5-6 veckor! Dumma mig!)
Ringde VC o fick en tid samma dag. Läkaren tog massa prover, bla reumaprover. Skickade hem mig med orden: vi kollar vad proverna säger.
Jahopp? Mmm...men va kul! Var bara o gå hem o kämpa sig igenom dagarna. Fötterna värkte, jag kunde knappt gå är mindre röra mina händer (vissa dagar kunde jag inte ens borsta tänderna för det värkte så!)
Efter ca 1½ vecka fick jag svaret att allt var bra. Jo, men va bra att allt var bra, men problemet kvarstod ju! Fötterna värkte, knäna värkte händerna värkte o nu även armbågslederna.
Ringde återigen VC. Fick träffa samma läkare som nu helt plötsligt ändrat sig o påstod att jag hade benhinneinflammation. Skickade hem mig med ett recept på kortisontabletter (med orden att dom hjälper ett tag, sen blir det nog värre igen!) och med tipset att jag skulle gå o simma i varmbassängen.
Jaha?
Tog mina kortisontabletter, men iom att jag inte gillar offentliga bad riktigt så kände jag att nej det gör jag bara inte.
Efter kurens tio dagar kom smärtan tillbaka med dunder o brak!
FAN oxå! Hade kortisontabletter kvar och sket i sunda förnuftet och bestämde mig för att om det överhuvudtaget skulle gå o fungera så fortsatte jag att ta dom tills sista tabletten. Dumt kanske, man jag stod verkligen inte ut.
I går tog jag sista tabletten.
I dag var smärtan tillbaka. Ringde VC återigen.
Fick komma i dag på fm. Fick träffa en annan läkare den här gången.
Och i påskas upptäckte jag en röd "bula" typ på mitt vänstra ben. Detta tog jag upp med honom. Att jag sett den redan när foten började svullna upp, men att det var först nu som den var så stor o blivit röd. (Den är i storlek m en femkrona typ)
Läkaren tittar, o klämmer på lederna sen säger han: NU vet jag med 99% säkerhet vad du har! Du har ju borrelia! Det där är ett fästingbett!
Jisses! När han sa det så stämde det ju perfekt, men jag ahde inte haft en tanke på det! Hade det varit på sommaren hade jag säkert tänkt på det, men NU?!
Så nu satte han in pencillin direkt och borreliaprover togs. Han ville dock inte vänta med behandligen så jag fick börja på en gång.
Hoppas nu det blir bra bara! Så man slipper detta.
(Han var inte glad på förra läkaren dock)
Så jaha, då har man borrelia. Kanske inte konstigt att man haft så jäkla ont o varit helt sjukt trött oxå!
Så nu knaprar jag pencillin o hoppas att d ger sig snabbt!

Kram kram <3

Känns lite tungt i dag. Man öser ur sig energi o så stannar man till o helt plötsligt inser man: "jag e helt jäkla slut!" Man stannar upp, tar ett nytt andetag och öser på. Man hittar sig energi som man egentligen inte har. Man måste.

Saknar Christer väldigt mycket i dag! Saknar hans stöd, hans varma famn, hans bra råd, hans ärlighet och hans värme och omtanke. Saknar hur han fick mig att gilla livet. Saknar hur han fick mig att blicka framåt. Hur han alltid fick min fina unge att le. Saknar hur trygg man kände sig med honom.
Varför var han tvungen att dö ifrån mig? Vilken rättvisa fanns det i det? Vad skulle jag lära mig för livsläxa av det? Jag saknar han så jävla mycket!!! Min egen lilla bonuspappa :( Jag skulle behöva honom här nu!

I dag är inte en bra dag. I dag är en dag - inte mer, inte mindre. Den e tung, den e påfrestande, den är verklig. Den är livet. Den är medveten. Den är sann.
Jag känner hur mitt hjärta gråter, känner hur tungt det känns. Jag hör min inre röst pusha på mig. Hör hur rösten säger att allt kommer bli bra. Att jag fixar det här. Jag VET det! Jag gråter inombords, men låter inte förtvivlan smita utanför sömmarna som håller ihop kroppen. Jag låter käkarna förbli stenhårda, jag stålsätter mig. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Jag måste för allt det jag älskar. Jag måste kämpa. Jag kan inte ge upp nu.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Men så funkar det inte, jag måste fortsätta. Måste orka.
Men i dag är bara EN dag! Det kommer fler, och det kommer bättre dagar...

Ta hand om varandra <3

Jaha, återigen ursäkta att det är lite stiltje här (stavas det så? hmmm...) Hur som. Här händer det en del. Så bloggen är inte prio ett. Tyvärr händer det både negativa saker som äter energi, men även mkt positiva saker sker:) Som att vi i går skrev kontrakt för vårt nya hem!!! Tjooohooo!!! Jippie tjolahopp så glad jag är! 1:a juni går flyttlasset till vår blåa fina bostadsrätt! Enplansvilla på 111 kvm med STOR tomt! Fortfarande här i Åseda såklart (här blir vi nog kvar, hihi) Asså jag e sååå glad och så jäkla chockad! Det vi drömt om så länge har blivit sant! Vår alldeles egna enplansvilla (jaja, inte egna kanske eftersom d e en bostadsrätt, men väääldigt nära till en egen) 5 rok är det. Tre sovrum ett vardagsrum o ett allrum. Vinga o Thelma kommer dela rum så småningom (kanske på en gång) iom att dom e så nära i ålder. Tror faktiskt dom bara har trygghet i att dela med varandra.
O så får vi ett sovrum, Mollan ett eget rum o så ett vardagsrum o så då ett allrum som vi kommer ha lite som myshörna/kontor/filmhörna för ungarna;)
Så nästa vecka kommer mäklaren hit o vi ska gå igenom försäljningen av huset. *pust* ska bli en stor börda som släpps från axlarna! Skitjobbigt när man inte trivs i sitt hem ju! Men nu väntar nya utmaningar och en gladare familj tror jag allt! :) Ska bli så gutt o få enplanshus! Ungarna får sina rum på samma plan och allt blir sååå mkt lättare. Tvättmaskinen e på samma plan m, vilket resulterar i att även barnen kan hjälpa till m tvätten på ett annat sätt;) (Kanske inte uppfattas lika positivt av Mollan iofs, hihi)
O Stefan e salig för han får varmgarage! Hihi.
Nu hoppas vi bara att huset blir sålt hyfsat snabbt och för ett ok pris. Håll lite tummar!
Huset ÄR ju jättefint egentligen. Bra stomme, stora rum, en annorlunda men rätt charmig planlösning. Men det är inte VÅRT hem. Har aldrig känts som "hemma" o sista halvåret har denna känsla dominerat väldigt mkt. Vilket gör att man inte riktigt engagerar sig som man "borde".
Nä, detta kommer bli kanon! Och jag e så glad m för eftersom vi får stor tomt kommer vi få plats med BÅDE stora studsmattan OCH stora poolen!!!:) Härligt! För vi trodde att vi kanske skulle bli tvungna att välja bort den ena. O det hade varit trist. För en varm sommardag är det underbart o svalka sig i poolen! Och ungarna bor ju så gott som på studsmattan hela sommaren, hihi.
Nä, men detta känns kanon!

Det ger en lite styrka i det jobbiga som sker oxå;) Att man vet att man har ngt att se fram emot. Det jobbiga känns lite privat så jag kommer vara lite diskret med det. Eftersom det rör mitt barn så känner jag att om jag skriver ut det här kan det lätt hamna i "fel händer" sas. Detta hoppas jag ni förstår likaväl som jag;)
Men det kommer lösa sig, för jag kan bli en krigarprinsessa om jag måste;) O DÅ vill inte JAG vara min fiende, så mkt kan jag ju säga iallafall!

Kram kram på er i vårsolen! Ha en underbar onsdag! <3