Jag är rikast på jorden tror jag ta mej tusan!
Ja, livet rullar ju på vare sig man vill eller inte så tycks det ösa på i 110. Det är väl bara att fatta ett fast grepp o haka på kan tänkas. Inte mycket annat o välja på. Finns ingen broms, man kan inte pausa livet. Kanske tur det för vem vet, man hade kanske aldrig kommit vidare då? Tänk er själva vilken bekvämlighet att bara stanna upp då när livet är som allra bäst :)
Då skulle jag fortfarande ligga nyförlöst med en underbar unge på bröstet, hahaha. Inte nått som slår den känslan om du frågar mig, hehe.
Men men, nu är det ju inte så. Utan livet öser på. Min första bebis är långt ifrån bebis o snackar gärna killar, parfym, smink, kläder o annat mera vuxet. Jag gillar det, missförstå mig inte. Jag älskar o se hur min lilla flicka sakta men säkert bryter sig fri från mig, fri från sina puckade föräldrar som inte fattar nått (men som är rätt bra o ha när d åskar ute, lr när man e sjuk, lr ja när livet faktiskt känns jävligt hopplöst)
Men samtidigt känns det vemodigt. Vemodigt att veta att man inte behövs på samma premisser längre. Att man inte ÄR hela deras värld. O att dom synat bluffen o fattat att man faktiskt inte kan allting;)
Det är där mellanbarnet kommer in. denna underbara unge som vet hur man plutar m underläppen o hur man formar läpparna till ett NEJ:)
Hon som fortfarande tror att hela världen faktiskt visst kretsar runt henne. Hon som tror att världen liksom föddes när hon föddes (för vad vore annars meningen m jorden?, hihi)
Hon som säger mamma jag äääälskar dig,, lägger huvet på sne o kommer med sn stor blöt kyss mitt i ansiktet. Då smälter man. För att i nästa ögonblick skrika: "Dumma mamma, jag kan själv!"
O man gör allt för o få henne nöjd, men nejdå har hon bestämt sig för att vara arg, då e hon ARG! Då e d bäst o bara gå o låta tiden ha sin gång.
Då tassar jag försiktigt bort till min minsta dotter, triss i sessor, det ni;) Hon sitter där med ett leende som sträcker sig så långt att man e glad att öronen sitter där som stopp, hihi. Man tar upp henne i famnen o känner d där goa mysiga bebishullet. Man hör hur skrattet gurglar hos henne, o blicken säger allt. Hon älskar mig!
Man sitter där mitt i livet, mitt i ett kaos av trotsig nästantreåring, hormonstinn snarttonåring och leende bebis. Man sitter där och inser vad meningen är. Man inser att det gör väl inte så jäkla mycket om man inte hann dammsuga upp dom där dammråttorna som håller på att bli tama av sin allt mera ständiga närvaro. Det spelar väl ingen roll att man faktiskt inte är kvarterets klämkäckaste bullmamma. Det gör inte så mycket att man inte vann på lotto den här gången heller. Man är ju för tusan rikast på jorden!
Man är ju för helsike mamma till tre små underbara monster - men dom e MINA monster- O jag älskar dom, jag älskar dom när dom skrattar, jag älskar dom när dom skriker o jag älskar dom när dom gråter! Men ta mig tusan det bästa är - DOM ÄLSKAR MIG OCH DOM ÄR MINA!!!
Kram på er, ta hand om varandra <3
Då skulle jag fortfarande ligga nyförlöst med en underbar unge på bröstet, hahaha. Inte nått som slår den känslan om du frågar mig, hehe.
Men men, nu är det ju inte så. Utan livet öser på. Min första bebis är långt ifrån bebis o snackar gärna killar, parfym, smink, kläder o annat mera vuxet. Jag gillar det, missförstå mig inte. Jag älskar o se hur min lilla flicka sakta men säkert bryter sig fri från mig, fri från sina puckade föräldrar som inte fattar nått (men som är rätt bra o ha när d åskar ute, lr när man e sjuk, lr ja när livet faktiskt känns jävligt hopplöst)
Men samtidigt känns det vemodigt. Vemodigt att veta att man inte behövs på samma premisser längre. Att man inte ÄR hela deras värld. O att dom synat bluffen o fattat att man faktiskt inte kan allting;)
Det är där mellanbarnet kommer in. denna underbara unge som vet hur man plutar m underläppen o hur man formar läpparna till ett NEJ:)
Hon som fortfarande tror att hela världen faktiskt visst kretsar runt henne. Hon som tror att världen liksom föddes när hon föddes (för vad vore annars meningen m jorden?, hihi)
Hon som säger mamma jag äääälskar dig,, lägger huvet på sne o kommer med sn stor blöt kyss mitt i ansiktet. Då smälter man. För att i nästa ögonblick skrika: "Dumma mamma, jag kan själv!"
O man gör allt för o få henne nöjd, men nejdå har hon bestämt sig för att vara arg, då e hon ARG! Då e d bäst o bara gå o låta tiden ha sin gång.
Då tassar jag försiktigt bort till min minsta dotter, triss i sessor, det ni;) Hon sitter där med ett leende som sträcker sig så långt att man e glad att öronen sitter där som stopp, hihi. Man tar upp henne i famnen o känner d där goa mysiga bebishullet. Man hör hur skrattet gurglar hos henne, o blicken säger allt. Hon älskar mig!
Man sitter där mitt i livet, mitt i ett kaos av trotsig nästantreåring, hormonstinn snarttonåring och leende bebis. Man sitter där och inser vad meningen är. Man inser att det gör väl inte så jäkla mycket om man inte hann dammsuga upp dom där dammråttorna som håller på att bli tama av sin allt mera ständiga närvaro. Det spelar väl ingen roll att man faktiskt inte är kvarterets klämkäckaste bullmamma. Det gör inte så mycket att man inte vann på lotto den här gången heller. Man är ju för tusan rikast på jorden!
Man är ju för helsike mamma till tre små underbara monster - men dom e MINA monster- O jag älskar dom, jag älskar dom när dom skrattar, jag älskar dom när dom skriker o jag älskar dom när dom gråter! Men ta mig tusan det bästa är - DOM ÄLSKAR MIG OCH DOM ÄR MINA!!!
Kram på er, ta hand om varandra <3
