Tre prinsessor och vi andra...

Jag tycker inte om att vara en sån analyserande tänkare alla gånger:(
Det är så outhärdligt när hjärtat o hjärnan inte spelar samma spel. När förståndet tar över hjärtats längtan.
Det blir sån kraft att magen vänder sig ut och in och man känner ett sting av illamående...
Man försöker andas lugnt, fokusera och tänka förnuftigt. Men vad hjälper det när man är en känslomänniska?
När hela ens väsen VET vad svaret skulle vara.
Och hela ens sunda förnuft säger att nej - så HÄR ska det vara.
Då blir det en maktkamp.
Då står jag ensam o låter en våg av tvivel skölja genom kroppen.
Och ensam är inte alltid stark. Även om ytan vill påvisa något annat.
Jag ber mig själv om ursäkt. Jag skapar en fantasivärld i mitt hjärta för att orka med mina egna valda val.
Jag flyr dit när självklarhetens krav tränger sig närmare mig.
Jag avskyr att orka.
Jag avskyr att stå upp för mina ideal och samtidigt veta att under pågående diskussion flyr mitt hjärta bort...långt bort...
Jag avskyr orden tacksamhet, lagom, och nöjd. Dom speglar inte mig. Dom speglar ett ideal av ngot som borde vara.
Jag rycker till av vemod när sanningen slår till mig i ansiktet med full kraft. Slår till mig och fastnar i min själ.
Jag VET vad som är det rätta, jag VET vad jag vill, jag VET hur det blir och varför...
Men jag VET inte hur jag ska berätta för mitt hjärta att förnuftet vann...