Det går neråt :D
Har inte skrivit så mkt om min op jag genomgick den 14:e december. (Gastric bypass)
Men iom att typ "alla" ändå vet det nu kan jag likaväl prata lite om det.
Hade tänkt att jag skulle vänta med o skriva ngt tills jag gått ner 20 kg. Och i dag var d väg dag.
O vågen visade - 20,9 kg! Jihooo :D Känns fantastiskt härligt! Har tyckt det gått lite segt sista veckorna men så plötsligt säger det bara pang så har man rasat ner 1,2 kg på en vecka! Och 20,9 kg sen 15 november (11 veckor) e ju inte illa - inte illa alls. Slår man ut det blir det 1,9 kg / vecka, rätt bra ;)
Jag mår fantastiskt bra! Kan äta det mesta, fast i mindre mängd så klart- Men jag trodde nog det skulle störa mig mer än det gör. Trodde jag skulle sakna mat mkt mer. Men nä, jag är ju aldrig vrålhungrig längre. Mer att man e lite småhungrig för att man VET att man nog borde äta för det gått si o så lång tid sen man åt sist. Sötsaker smakar inte särskilt gott längre, men jag kan fortfarande bli sugen på godis (framförallt lösgodis) så tar man två bitar o känner: Nä det där var inget för mig! Kan bli sugen på popcorn ibland dock, men det tar man nån liten näve sen vill man inte ha mer. Känns fantastiskt härligt.
En knasig grej är att jag inte är så förtjust i mjukt bröd längre. Jag KAN äta det (inga problem alls m det) men jag tycker helt enkelt inte det är så där jättegott längre. Väljer hellre ngt gott knäckebröd istället. Knasigt, men tydligen inte helt ovanligt att man slutar tycka om sådant man gillade innan. O jag har mkt av min övervikt att tacka mackor för skulle jag tro. Ett smidigt o lätt sätt att slänga i sig ngt ätbart på stående fot när livet tar för mkt plats. Men "No more!"
Hade jag vetat att man skulle må så här fantastiskt så skulle jag aldrig haft MINSTA tvekan till op.
(Jag var skitskraj innan, det erkänner jag!)
Jag vill verkligen inte att detta ska låta som ngt skrytinlägg, men jag berättar bara hur JAG mår o hur JAG känner. (Är väl medveten om att vi alla är individer som reagerar olika på samma situation)
Sen har jag haft sånt underbart stöd från Stefan med, han har verkligen stöttat mig till 100% (o gör fortfarande) Han är fantastiskt tålmodig, o det har behövts för mig. Jag har behövt ösa ur mig min oro, mina farhågor, få jubelrop när jag känner mig glad över resultatet osv.
Magen e jättefint läkt nu m. Bara fem små streck som vittnar om mitt mod, att jag faktiskt vågade välja ett nytt liv. För det är precis så det känns: Ett NYTT LIV! Inte en nystart, inte en genväg lr ngt sånt utan ett helt nytt liv. Med en sååå mkt gladare Sandra! En Sandra som börjar få tillbaka så mkt. Självförtroendet, hoppet, självkänslan och livsglädjen. Ytligt? Kanske, men det skiter jag fullkomligt i. Ni som läser detta o aldrig haft markanta viktproblem vet inte hur det är att komma till en punkt när vikten begränsar. Begränsar det som egentligen är DU! Dit kom jag, o jag blev en bitterfitta helt enkelt. Inget kändes kul, jag kände mig misslyckad, ful o gammal.
O nu? Livet har kommit tillbaka med full kraft! O jag ÄLSKAR det igen :love:
Jag kan titta mig i spegeln o tycka att jag e söt, det har jag inte gjort på ca 4-5 år! Och nu när Stefan säger att jag är fin - då TROR jag honom med fullkomlig tillit! Ja, jag VET att han menade det innan med, men det är svårt att ta till sig när man inte känner sig fin det minsta.
Hur som, op är ett av mitt livs bästa beslut! Jag älskar att jag stod på mig, att jag VÅGADE! Har fått höra i vissa sammanhang att jag tagit en genväg, att jag fuskat. För vem undrar jag då? Eller är det avundsjuka? För att sövas, "lägga sig under kniven", ha en oerhörd rädsla för döden inför op, ha ont efteråt, vara ifrån sina små barn utan att de förstår varför och allt annat vad det innebär är inte genväg i mina ögon. Det är ett medvetet val för ett friskare liv. Och vi överviktiga kostar samhället mer än vad både alkoholister o rökare gör - så jag gör faktiskt samhället oxå en tjänst om man ser på saken så ;)
Hur som - tyck o känn vad ni vill. JAG älskar mitt liv nu och det har varit värt varenda tår, varenda plåga o varenda rädsla. För nu är jag på väg mot ljusare tider o för första gången på många år ser jag fram emot sommaren, ser fram emot att ha sommarkläder på mig, ser fram emot att handla kläder igen :) O jag VET att min kropp mår så mkt bättre, att den blir friskare för varje dag o att jag har större chans att uppleva framtiden än innan op. Kirurgen jag pratade med innan sa så här: "Ja, jag förstår att du är rädd för op o självklart finns det en risk, det gör det med alla op, men det är större chans att du dör av din övervikt än av op. För med stor övervikt så VET man att man förkortar sitt liv MINST 5-10 år"
O jag gjorde op i rätt tid, för jag hade inte hunnit få följdsjukdomar pga min vikt. Inte värk någonstans, inte diabetes lr hjärtproblem eller likn. Jag var förutom min övervikt frisk som en nötkärna (varför säger man så förresten?) så timingen var utmärkt.
Kommer säkert skriva mer om detta framöver, men är det ngt ni undrar över så bara fråga - jag skäms inte o svara på div frågor.
Kram på Er
Men iom att typ "alla" ändå vet det nu kan jag likaväl prata lite om det.
Hade tänkt att jag skulle vänta med o skriva ngt tills jag gått ner 20 kg. Och i dag var d väg dag.
O vågen visade - 20,9 kg! Jihooo :D Känns fantastiskt härligt! Har tyckt det gått lite segt sista veckorna men så plötsligt säger det bara pang så har man rasat ner 1,2 kg på en vecka! Och 20,9 kg sen 15 november (11 veckor) e ju inte illa - inte illa alls. Slår man ut det blir det 1,9 kg / vecka, rätt bra ;)
Jag mår fantastiskt bra! Kan äta det mesta, fast i mindre mängd så klart- Men jag trodde nog det skulle störa mig mer än det gör. Trodde jag skulle sakna mat mkt mer. Men nä, jag är ju aldrig vrålhungrig längre. Mer att man e lite småhungrig för att man VET att man nog borde äta för det gått si o så lång tid sen man åt sist. Sötsaker smakar inte särskilt gott längre, men jag kan fortfarande bli sugen på godis (framförallt lösgodis) så tar man två bitar o känner: Nä det där var inget för mig! Kan bli sugen på popcorn ibland dock, men det tar man nån liten näve sen vill man inte ha mer. Känns fantastiskt härligt.
En knasig grej är att jag inte är så förtjust i mjukt bröd längre. Jag KAN äta det (inga problem alls m det) men jag tycker helt enkelt inte det är så där jättegott längre. Väljer hellre ngt gott knäckebröd istället. Knasigt, men tydligen inte helt ovanligt att man slutar tycka om sådant man gillade innan. O jag har mkt av min övervikt att tacka mackor för skulle jag tro. Ett smidigt o lätt sätt att slänga i sig ngt ätbart på stående fot när livet tar för mkt plats. Men "No more!"
Hade jag vetat att man skulle må så här fantastiskt så skulle jag aldrig haft MINSTA tvekan till op.
(Jag var skitskraj innan, det erkänner jag!)
Jag vill verkligen inte att detta ska låta som ngt skrytinlägg, men jag berättar bara hur JAG mår o hur JAG känner. (Är väl medveten om att vi alla är individer som reagerar olika på samma situation)
Sen har jag haft sånt underbart stöd från Stefan med, han har verkligen stöttat mig till 100% (o gör fortfarande) Han är fantastiskt tålmodig, o det har behövts för mig. Jag har behövt ösa ur mig min oro, mina farhågor, få jubelrop när jag känner mig glad över resultatet osv.
Magen e jättefint läkt nu m. Bara fem små streck som vittnar om mitt mod, att jag faktiskt vågade välja ett nytt liv. För det är precis så det känns: Ett NYTT LIV! Inte en nystart, inte en genväg lr ngt sånt utan ett helt nytt liv. Med en sååå mkt gladare Sandra! En Sandra som börjar få tillbaka så mkt. Självförtroendet, hoppet, självkänslan och livsglädjen. Ytligt? Kanske, men det skiter jag fullkomligt i. Ni som läser detta o aldrig haft markanta viktproblem vet inte hur det är att komma till en punkt när vikten begränsar. Begränsar det som egentligen är DU! Dit kom jag, o jag blev en bitterfitta helt enkelt. Inget kändes kul, jag kände mig misslyckad, ful o gammal.
O nu? Livet har kommit tillbaka med full kraft! O jag ÄLSKAR det igen :love:
Jag kan titta mig i spegeln o tycka att jag e söt, det har jag inte gjort på ca 4-5 år! Och nu när Stefan säger att jag är fin - då TROR jag honom med fullkomlig tillit! Ja, jag VET att han menade det innan med, men det är svårt att ta till sig när man inte känner sig fin det minsta.
Hur som, op är ett av mitt livs bästa beslut! Jag älskar att jag stod på mig, att jag VÅGADE! Har fått höra i vissa sammanhang att jag tagit en genväg, att jag fuskat. För vem undrar jag då? Eller är det avundsjuka? För att sövas, "lägga sig under kniven", ha en oerhörd rädsla för döden inför op, ha ont efteråt, vara ifrån sina små barn utan att de förstår varför och allt annat vad det innebär är inte genväg i mina ögon. Det är ett medvetet val för ett friskare liv. Och vi överviktiga kostar samhället mer än vad både alkoholister o rökare gör - så jag gör faktiskt samhället oxå en tjänst om man ser på saken så ;)
Hur som - tyck o känn vad ni vill. JAG älskar mitt liv nu och det har varit värt varenda tår, varenda plåga o varenda rädsla. För nu är jag på väg mot ljusare tider o för första gången på många år ser jag fram emot sommaren, ser fram emot att ha sommarkläder på mig, ser fram emot att handla kläder igen :) O jag VET att min kropp mår så mkt bättre, att den blir friskare för varje dag o att jag har större chans att uppleva framtiden än innan op. Kirurgen jag pratade med innan sa så här: "Ja, jag förstår att du är rädd för op o självklart finns det en risk, det gör det med alla op, men det är större chans att du dör av din övervikt än av op. För med stor övervikt så VET man att man förkortar sitt liv MINST 5-10 år"
O jag gjorde op i rätt tid, för jag hade inte hunnit få följdsjukdomar pga min vikt. Inte värk någonstans, inte diabetes lr hjärtproblem eller likn. Jag var förutom min övervikt frisk som en nötkärna (varför säger man så förresten?) så timingen var utmärkt.
Kommer säkert skriva mer om detta framöver, men är det ngt ni undrar över så bara fråga - jag skäms inte o svara på div frågor.
Kram på Er
