Vem är vi egentligen?
Nu är jag här igen, med mina funderingar...
Det jag tänker på dagen till ära handlar om enkelhet. Om tystad och yttran, om sårbarhet.
Varför är vi människor inriktade på strid? Varför tolkar vi så ofta fel? Är det något primitivt som lever kvar sen urminnes tider? Är även vår själ inställd på flykt? Är det därför det så ofta blir felaktiga tolkningar av saker som egentligen menas med vänlighet?
Är det därför även människor som står varandra nära hugger mot det som sårar, som för att såra någon annan för sin egen missuppfattning? Eller för att såra någon annan innan man själv blir den sårade?
Kanske är krig något som pågår i oss alla alltid? Eller är det något vi skapar omedvetet?
Jag blir lätt sårad, men jag glömmer lätt också...Det där är klart lite olika. Vi är ju alla individer som präglas av vår yttre miljö. Som påverkas av hur vår kropp mår, hur balansen verkar infinna sig.
Men likväl funderar jag på vad det är som driver människor? Vad driver oss till glädje, vansinne, sorg, sårbarhet?
Vem är jag att bestämma vad som är rätt och fel. Jag är en männsika född genom konsekvenser lika mycket som vem som helst. Lika väl kan jag häpnas över att andra resonerar på andra sätt. Min egoism som kommer av att vara människa kanske spelar in där? Jag tror ALLA är egoister, ALLA vill på ett eller annat sätt göra SIN tanke till den rätta.
Men något jag INTE tolererar, något jag AVSKYR är när människor låter sin egen bitterhet gå ut över andra så man sårar dessa. När man istället för att förklara VAD man tycker ger spydiga kommentarer eller på annat sätt försöker "såra tillbaka" för något man blivit ledsen av.
Jag har säkert gjort det någon/några ggr. Och tyvärr är det lättast att säga, svårast att göra...
Men samtidigt är dessa eviga strider som vi människor har med oss själva, väldigt fascinerande. Jag kan inte motstå att bli lite imponerad av hur extremt primitiva vi i grund och botten är! Ibland stannar jag upp o bara ÄR. Bara FINNS! DÅ mer än någonsin kommer urmänniskans substanser fram. Det som skimmrat svart eller vitt antar en gråskala där allt flyter samman. DÅ vet jag att jag lever. Och bara DET borde väl vara en gåva i sig? Bara det faktum att vi fått chansen att gå omkring på denna jord, att vi fått existera borde vara lön för mödan.
Vem är andra att döma mig för mina värderingar? Och vem är jag att döma andra?
Vi ÄR, vi FINNS, och DET är verkligheten - enbart det...
Det jag tänker på dagen till ära handlar om enkelhet. Om tystad och yttran, om sårbarhet.
Varför är vi människor inriktade på strid? Varför tolkar vi så ofta fel? Är det något primitivt som lever kvar sen urminnes tider? Är även vår själ inställd på flykt? Är det därför det så ofta blir felaktiga tolkningar av saker som egentligen menas med vänlighet?
Är det därför även människor som står varandra nära hugger mot det som sårar, som för att såra någon annan för sin egen missuppfattning? Eller för att såra någon annan innan man själv blir den sårade?
Kanske är krig något som pågår i oss alla alltid? Eller är det något vi skapar omedvetet?
Jag blir lätt sårad, men jag glömmer lätt också...Det där är klart lite olika. Vi är ju alla individer som präglas av vår yttre miljö. Som påverkas av hur vår kropp mår, hur balansen verkar infinna sig.
Men likväl funderar jag på vad det är som driver människor? Vad driver oss till glädje, vansinne, sorg, sårbarhet?
Vem är jag att bestämma vad som är rätt och fel. Jag är en männsika född genom konsekvenser lika mycket som vem som helst. Lika väl kan jag häpnas över att andra resonerar på andra sätt. Min egoism som kommer av att vara människa kanske spelar in där? Jag tror ALLA är egoister, ALLA vill på ett eller annat sätt göra SIN tanke till den rätta.
Men något jag INTE tolererar, något jag AVSKYR är när människor låter sin egen bitterhet gå ut över andra så man sårar dessa. När man istället för att förklara VAD man tycker ger spydiga kommentarer eller på annat sätt försöker "såra tillbaka" för något man blivit ledsen av.
Jag har säkert gjort det någon/några ggr. Och tyvärr är det lättast att säga, svårast att göra...
Men samtidigt är dessa eviga strider som vi människor har med oss själva, väldigt fascinerande. Jag kan inte motstå att bli lite imponerad av hur extremt primitiva vi i grund och botten är! Ibland stannar jag upp o bara ÄR. Bara FINNS! DÅ mer än någonsin kommer urmänniskans substanser fram. Det som skimmrat svart eller vitt antar en gråskala där allt flyter samman. DÅ vet jag att jag lever. Och bara DET borde väl vara en gåva i sig? Bara det faktum att vi fått chansen att gå omkring på denna jord, att vi fått existera borde vara lön för mödan.
Vem är andra att döma mig för mina värderingar? Och vem är jag att döma andra?
Vi ÄR, vi FINNS, och DET är verkligheten - enbart det...
