ORD...det blir lixom lite fullt!
Hela huvudet är fullt av dem, de invaderar o tar över tills det inte finns någon plats kvar. Ord, det är ORD som fyller hela skallen. Lixom nästlar sig in, kräver sin plats utan någon som helst hänsyn till om dom egentligen är välkomna. De maler sig in, ibland sakta och brännande, ibland hastigt o isande. Hur de än tar sig in, väljer de att stanna. De stannar ett tag tills nya ord puttar ut de gamla för att ta plats.
Det är fantastiskt hur våra tankar byter plats med varandra. Hur glada ord kan förvandlas till ledsamma när arga ord tar sig in i hjärnan och äter av positiviteten.
Men det är ju bara ord tänker du då. Nä, det är inte BARA ord. Det är mitt väsen, min överlevnad och mitt sätt att vara. Och någonstans bland alla dessa ord har en mening gjutits fast. Jag tror det hände redan som liten. Det är den meningen som styr över de andra ordens överlevnad. Meningen "Bit ihop, visa inte att du ger upp - ge inte upp!" Det var aldrig så att någon uttryckligen SA dessa ord till mig som liten. Det var bara något som föddes med i samma takt som hjärnan fattade att ord kan omvandlas o komma ut genom munnen på olika sätt.
Men sen då? När skallen e så fylld av ord så ingen ens orkar lyssna på mig längre? Vad händer då? Stänger jag in orden då? Vad händer då? Blir det överfullt? Är det det som gör att folk "går in i väggen"?
Jag och mina ord börjar bli ett nu, vi lixom tävlar mot varandra för att se vem som vinner. Det är en kamp som ingen kommer vinna...
Ord tar över mer och mer i vårt samhälle. Lär oss att påskina, att gnälla, att bli frusterad, att missuppfatta, dra förhastade slutsatser och le och vinka när vi helst vill sparka och gråta.
För inte kan man säga alla dessa ord som samlas i vårt huvud? Vad skulle folk tro då? Eller ska vi göra det, för att på något sätt överleva?
När man som jag har så mkt ord inom sig och man behöver få ur sig dem för att orka ta det där djupa andetaget, vad händer då när den som lyssnar säger: "Nä, inte nu. Jag orkar inte höra"? Jag tror inte personen i fråga säger det för att vara elak, men kanske är det så att även denna "någon" har så många ord som utför dragkamp i "någons" hjärna att "någon" inte vågar lyssna för fler ord inte får plats.
När ska vi inse att vi måste begränsa utrymmet till vilka ord som får hyreskontrakt i vår värdefulla skalle? Kanske är det dags att skriva en vräkning? För mig veterligen betalar orden ingen hyra, den får jag stå för!
