På med fågeldräkten!
Bläddrar mig igenom natten med en dos av livet - i dess äkthet!
Leker "duckface"???
Halloweenutstyrsel
Mat är gott!
Nä jag ångrar mig inte!
Jag kanske har en syn på detta som retar en del, men jag kan ju bara tala ut ifån vad JAG känner o tycker. Finns ju inga rätt eller fel.
Men att gå ner 68 kg är inte bara tur, det är ett arbete bakom oxå. O framförallt är jag så glad att jag tänkte på min hälsa o gjorde den här op. För min egen skull! För jojjobantning som jag hållt på med, o som tyvärr många gör som kraftigt överviktiga - är inte hälsosamt. Kroppen tar stryk o psyket tar stryk.
Så nä, jag ångrar mig inte ett smack! O om någon frågar mig ang en sån op svarar jag: GÖR DET! Men självklart ska man vara noga o kolla upp sjukhuset där man ska göra det, för det finns bättre o sämre. Jag väntade 2½ år på min op, men jag e så glad att jag gjorde det för dom är otroligt duktiga i Ljungby o jag har aldrig haft några problem. När jag gjorde operationen var jag fet, väldigt stor o ja tjock. Det var inte så, som många tror, att jag satt hela dagarna o åt eller åt fel hela tiden.Klart tusan jag inte åt rätt, men det är många fler faktorer som spelar in än "bara" mat och motion. En ond cirkel helt enkelt som skulle ta väldigt lång tid att förklara. Kanske gör det senare i ett annat inlägg.
Klart tusan att man inte är snyggast i världen naken kanske, men va fasen. Hade jag varit det ändå efter tre barn o en hel massa amning då? Kanske, kanske inte. Men jag är kvinna, o jag är förbannat vacker! För jag ser mänsklig ut! O helt ärligt skulle jag verkligen inte vilja se ut som en 20-åring med duckface, blonderat hår och botox lite här o var ;) Nä, jag ser hellre ut som en helt vanlig 33 årig trebarnsmamma som vissa dagar ser ut som "ojsan, har jag vaknat ännu eller rör jag på mig ändå?" och andra dagar är förbannat snygg! Ja, en helt vanlig tjej/kvinna/nästantant eller kalla det vad du vill. Utan operationen skulle jag inte orka på samma sätt. Jag skulle riskera min hälsa bara genom att gå ner i tvättstugan för kroppen tog stryk av minsta fysisk ansträngning. O tro mig, att kånka runt på 68kg övervikt ÄR skitjobbigt! Så ja, ha vilka tankar o fördomar ni vill - JAG ÅNGRAR MIG INTE!
Anställningsintervju, blodiga tankar och allmän uppdatering
Jag är förälskad - i mig själv!
Hmmm...flummande analyserande här bakom. Men jag förundras över oss människor o hur vi funkar (eller inte funkar ibland) Tänk hur olika vi reagerar på samma saker! Så avgörande våra tidigare minnen ändå är. Man tror att man glömmer, men jag är övertygad om att våra minnen lixom nästlar sig in. Gräver en djup gång in till vårt innersta. Gräver och gräver tills det hittar en bra plats att slå sig till ro på. Där gömmer det sig tills lockelsen får det att smyga ut till ytan igen, ta lite luft och återvända till sitt gömställe.
Vi tror att vi är individer som lärt oss av våra misstag. Men kanske är det så att vi ÄR våra misstag? För är det inte så att misstagen vi gör är de som gör oss till den vi är? Och då ÄR vi ju våra misstag. Våra misstag, våra fasor, våra tårar, men självklart våra skratt, våran lycka och våra stunder av tillfredsställelse är det som formar oss.
Men ändå kan jag bli så förvånad över hur vi tar till våra primitiva instinkter dagligen. Min är att analysera, väga av, kontrollera, ifrågasätta. Det gör jag, medvetet eller omedvetet, i princip dagligen. Jag bara är sån. Har nog alltid varit sån. Jag minns redan på dagis att jag kunde sitta och kolla på kompisarna länge och väl. Studera dom, fundera på varför dom gjorde som dom gjorde. Skumt? Ja, jag var nog en lite skum unge, haha. Men jag har alltid varit sådan. Har alltid skrämts o fascinerats av människor på precis samma gång.
Jag har tom blivit "dumpad" efter en dejt pga att han tyckte att "Du verkar jättetrevlig, men jag fixar inte dina analyserande ögon. Det känns som du ser rakt igenom mig!" Ja, vad säger man då? Ja, jag gör nästan det? Nä, man säger tack för maten, ha det bra o så analyserar man varför jag analyserar, hahaha
Men allvarligt. Tänk att en för mig enkel sak kan vara skittuff för någon annan. Kan få någon annan att tom må dåligt! Ett ord som sägs på ett sätt så det får det där minnet att krypa upp till ytan. Får klumpen i magen att komma. Men varför är vi människor då så definitiva? Vi måste vara så antingen eller. Antingen tycker man om eller oxå tycker man inte om. Man är antingen si eller så. Fast ingen ÄR si eller så. Alla är lite svävande ibland. Och så länge man inte accepterar det kommer man må skit! Man kommer fortsätta genom livet med en tvingande känsla. En känsla som får dig att skrapa fram minnen som du vill glömma. Är det så vi funkar? Är det därför så många kollapsar? För hur orkar man om alla minnen pockar på uppmärksamhet? Hur orkar man om man måste vara något man inte är?
Nä, jag älskas inte av alla, jag kanske tom avskys av vissa. Men vad spelar det för roll? I slutänden är det väl ändå jag som ska leva med mig? Så vad kan vara viktigare än att älska sig sjäv? Jag är tokförälskad i mig själv! Jag är knasig, på tok för ärlig, spexig, barnslig, grubblig, söt, trevlig och otrevlig, lycklig, trygg i mig själv, skitdeppig ibland, o jag älskar mig! Jag är så jäkla bäst för mig själv. O så är det med det. Inte enklare, inte svårare.
Men jag tror att om vi människor inte är ärliga mot oss själva - det är DÅ det går åt helvete helt enkelt!
Liten börjar bli stor :)
Ja jisses på söndag fyller vårt minsta lilla troll 3 år!!! Tiden går fööör fort. Men charmig o gullig o skitjobbig är hon vår lilla Vinga. Precis som det ska vara när man är tre år och vill kunna allt själv :)
Fick förfrågan om vad hon önskar sig så här kommer en liten blandad önskelista (Behöver självklart inte vara EXAKT den sorten lr det märket)
Microvågsugn Lego (önskar sig eget då hon snor storasyrrans hela tiden ;)
Väldigt kul att leka "Laga mat lekar" just nu
Likaså städlekar e kul!
Ja, det finns ju hur mkt som helst hon skulle vilja ha :) O hon blir ju glad för allt!
Just nu är det mkt lekande på rummet så sånt hon kan sitta o pyssla med är ju kul. Hon älskar Pussel. Skulle säkert gilla sånna där pärlplattor med större pärlor som finns. Vi är ju rätt pyssliga här hemma så sånt funkar alltid.
Favoritfigurerna just nu är: Smurfarna, SvampBob Fyrkant, Hello Kitty och prinsessor av alla de slag!
Vi kommer handla de sista presenterna på lördag, men hon kommer få ett dockhus o möbler o dockor till det oxå. Blir nog uppskattat ;)
Semestern är slut men snart väntar turkiet
I dag är det 36 dagar kvar tills jag o Stefan åker till Turkiet! <3 Så jäkla härligt det ska bli! Känns lite overkligt fortfarande. Bara han o jag i en hel vecka, m sol, bad, god mat, god dricka o framförallt TID! Tid att umgås, prata, o vara så där flamsiga som vi faktiskt var när vi träffades :)
Nä, det ska inte alls bli tråkigt - inte alls, hihi <3
Så med det i bakhuvudet känns det ännu mer ok att börja jobba igen.
Ja så känns det ibland
Det krävs många tankar för att hitta hem
Jag är inte där du är, men jag finns här. Jag leker med tanken att få leva som jag vill. Det är det som driver mig framåt. Det är det som gör mig till precis den jag är.
Det har varit många stunder av grubblande, många vakna nätter, men till slut föll bitarna på plats. Kanske finns du där i mitt livspussel, kanske inte. Kanske sviker jag dig just då, men jag har kommit till insikt.
Att detta är MITT liv o enbart MITT. Ingen kan ändra de val jag gjort, bara jag kan påverka de val jag kommer göra.
Jag föddes inte för att vara dig till lags. Föddes inte för DIN skull. Jag föddes för MIN skull. Ledsen om du blir sårad nu, ledsen om du trodde fel. Men jag gör ingen lycklig av att leva nån annans dröm, eller hur?
Du älskar ju mig, så låt mig då stanna kvar i min verklighet utan att behöva vara din verklighet.
Det är sån jag är, sån jag föddes. Ingens fel, bara min verklighete som jag accepterar.
Så många människor springer igenom hela sitt liv utan att chansa, andra chansar hela tiden. Det är inget konstigt med det, det är bara så det är.
Jag vill inte missa det här, vill inte säga upp mitt liv redan nu. Jag har ju precis börjat! Precis tagit mina första steg mot resten av mitt liv! Låt mig vara, låt mig gå några snedsteg, mitt liv - mina steg...
Hur mycket har jag levit?
Men Thelma, som är en liten tänkare, tittar på mig o säger: Ja, jag har ju levit i så många år...men jag har levit mkt mer. För först längtade du efter mig ju!
Jag tyckte det var så vackert. Så SANT o så vackert! Älskade älskade unge - hela mitt liv har ni funnits i mitt hjärta du o dina systrar. Tänk va häftigt när man tänker så, att dom lixom legat på min livsväg o bara väntat på mig! <3
Tiden går så fort, lilla pluttan för 2 år sedan <3
Det gör lite ont
I mig finns det så mycket. Det där som bara dom som känner mig riktigt äkta, riktigt nära, kan ana. Bara ana, inte se. Jag vet precis. Ja, precis. Men ändå blir det ouppnåeligt. Jag har drömmen, men ibland gör den illa. I dag föll den på plats - hela vägen - för stunden. Det är så jag funkar, så jag är. Det är aldrig försent att ändra, justera eller tillägga. Livet är sånt. Min dröm är så nära, så långt borta. Jag vet alla delar, känner smaken av den, kan ta i dess konturer, kan känna dess andedräkt. Den är samma nu...som då, som sen, som jag.
Den är vit, den är hel, den är jag. Jag älskar min dröm - hatar den! Den ger näring och tar energi. Den skapar lugn och kaos.
Blir den min en dag? Borde den det, förtjänar jag det? Varför tar jag inte tag i min dröm? Vem har rätt att inte leva sin dröm?
Jag ser den...
Men vågar jag? Den har ju flåsat mig i nacken sen jag var 10 år, borde jag stanna o låta den komma i fatt mig nu? Är det dags? Eller ska den finnas i hela mitt liv som en skugga i hasorna på mig? Är det det som är dess syfte?
Skrämmer den mig eller inte? Jag borde...jag borde...jag måste? Hur?
Drömmen ger mig ett svagt illamående, en tillit, ett tryck över bröstet av hopplöshet, en tillförsikt till livet.
Den ligger ju här, i mina händer - varför sluter jag inte mina händer, fångar in den o sluter in den?
Jag är någon, jag borde våga. Jag vet ju att jag kan, men tänk om jag misslyckas? Det är kanske DET som skrämmer? Att jag ska misslyckas, vart tar då min dröm vägen? Vad lever man på då? En dröm som jag burit i mitt hjärta i 22 år, den vill man inte förlora.
Ändå se jag den framför mig allt mer ofta nu, den liksom äter sig närmare det sköra inre. Du vet det där som är DU, det där som gör att hela livet kan komma i obalans. Det som skakar din värld, det som gör att dina nätter är vakna.
Är det ett tecken? Ett tecken på att det är dags nu???
Nu är det VI <3
Mr & Mrs Vestman
Lördagen VAR verkligen den bästa dagen i mitt liv! Jag kommer för alltid minnas den med kärlek, glädje och värme! Att se alla dessa underbara människor som var där för VÅRAN skull - inget slår det! Älskade NI <3
Stefan var så underbart fin, jag blev om möjligt ännu mer kär i honom när han stod där o väntade på mig i kyrkan. O ingången var väldigt vacker om jag får säga det själv! Inte alla som har en präst som spelar Metallicas "Nothing else matters" på elgitarr, men det hade vi :) Sen kom orgeln in o då var inte tårarana långt borta - det var så vackert!
Fina älskade Molly sjöng Hallelujha, den svenska arianten. Det var jättefint o hon var så duktig lilla gumman. Goa brorsdottern Elinda spelade piano o även hon var duktig <3
Stefans faster o kusin sjöng Kents låt "Utan dina andetag" o det var jättevackert - TACK <3 (har tyvärr ingen bild av detta.
Nähä, klockan e mkt, jag ska upp tidigt i mon så det får bli fortsättning av detta inlägg en annan dag, kanske i morgon ;)
Slänger in några bilder, men fler kommer! Kram på er o Godnatt
Löftena <3
Herr o fru Vestman - nu är vi GIFTA!!! <3
Vart tog mänskligheten och empatin vägen?
"utförsäkrad av försäkringskassan
Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!
2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland. månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.
Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.
Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta. Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.
22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.
Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.
Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan. och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter Marlene Larsson.
Marlene Larsson har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"
Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt."
Även HÄR kan man läsa om familjen
Och försäkringskassan har självklart inte gjort nått fel! Som man kan läsa HÄR Där dom även kläcker den mest idiotiska kommentaren nånsin: ”Om Jimmy inte förstår beslutet så ska vi träffa honom och förklara det så snart som möjligt.” NÖTTER! Tacka fan att han FÖRSTÅR beslutet, det är väl knappast det att han inte förstår som är problemet?
Nä, vi har blivit ett kallt folk som inte känner med andra än sig själv. Jag skäms och skräms! Kanske ska ta o tacka allas vår fina Reinfeldt? För att vara sjuk måste du vara frisk. För att vara svag, måste du vara stark! Är det något att bygga ett land på? Kommer DET rädda vårt samhälle? Vad lämnar jag över till mina barn? Hur ska det bli?
Nämen, titta vem som klottrar HÄR!!!
Som många av er vet börjar bröllopsklockorna ringa här om några veckor <3 Fantastiskt, underbart o skitläskigt! Men att få gifta sig med den man är tokkär i - det måste vara en så enorm gåva?
Synd att Stefans föräldrar går miste om denna dag. Dom borde vara med och dela sin sons glädje, men det är ett val vi inte kan göra åt dom. Vill dom leva ett liv utan honom o inbilla sig att det är alla andras fel utom deras så varsågod! Däremot tycker jag det är sorgligt, både för dom men framförallt för Stefan. Men e man så jävla ego så man bara ser till sig själv i alla lägen så får det vara så! Så till BITTE och MICKE: Er son gifter sig - ni missar det, är det värt det? Är ert ego viktigare än det?
Jaja, skit i det nu. Detta skulle inte handla om dom (går bara igång på alla cylindrar när jag ens tänker på dom! Grrrr...)
Egentligen vet jag inte alls vad detta inlägg ska handla om, blev bara lite sugen på att klottra ner lite.
I dag vabar jag några timmar. Jobbar em, så jag sticker till jobbet när Stefan kommer hem. Thelma e dålig i sin astma så dagis är inte att tänka på.
Dock svårt att hålla henne inne i detta underbara väder, så hon får vara ute lite grann ändå.
Nähä, vet inte vad jag ska skriva om nu. I huvet snurrar det mest bröllopstankar, men jag vet inte om dom e så roliga för er att läsa om?
Så kram kram, hörs snart igen?