Kvällstankar...
Jaha, som många av er vet är jag en rätt grubblig person. Eller ja grubblig kanske är fel ord egentligen? Mer tänkare? Äh, jag vet inte. Kalla det vad ni vill.
Hur som. Ibland funderar jag en hel del. Jag är sån som har svårt att släppa hur olika människor agerar.
Jag kan liksom inte bara smälta och gå vidare alla gånger. Inte när någon såras ordentligt.
O om denna "någon" dessutom är någon jag har kär - ja då fan gör det ONT!
Jag är inte mycket för att kasta skit på någon. Nä det ÄR inte min starka sida, även om det säkert kan verka så stundtals eftersom jag är en person med starka åsikter o skinn på näsan (som det så käckt heter)
Nä, som sagt, jag VILL inte peka ut någon, jag VILL inte såra någon med flit. Men ibland rinner det över. Det kan ta tid, det kan ta tårar, det kan ta onödig energi. Men man måste få bli arg, beviken o framförallt ledsen anser jag.
Så nu KOMMER jag skriva personligt. Jag KOMMER blanda in någon i det jag tänker på.
Jag kan börja med att säga: Ni/du är saknade! Så in i helvetes SAKNADE!
(Ha det i åtanke INNAN Ni dömer mig och mina ord)
Min svärmor är egentligen den gulligaste som finns. Egentligen.
Men så rasade allt, jag vet inte varför och jag ställer mig frågan om och om igen...
Fick ingen förklaring och ingen orsak...
Har försökt nå dig - utan resultat. Egentligen borde jag bara skita i alltihop. Om det inte vore för EN sak:
Thelma saknar sin farmor så jävla mycket! Hon pratar om henne, tror att hon ska komma på hennes födelsedagskalas (trodde även hon skulle komma på julafton) längtar efter henne o hennes man. Frågar varför hon inte har en farmor som kompisarna har.
Så kanske läser du detta, jag vet inte. Kanske blir du arg, men jag vill ändå att du nånstans inom dig ska förstå. Att det finns en liten tjej som inte borde få känna sig ledsen o sviken...det är inte ok :(
Du är trots allt hennes riktiga farmor...och du VET var vi finns...
Man ska ta hand om varandra, en dag är allt slut o då hjälper det inte att ångra sig. Man kan inte ta tillbaka år, månader, veckor. Dagarna går och varje dag är unik och fantastisk.
Hur som. Ibland funderar jag en hel del. Jag är sån som har svårt att släppa hur olika människor agerar.
Jag kan liksom inte bara smälta och gå vidare alla gånger. Inte när någon såras ordentligt.
O om denna "någon" dessutom är någon jag har kär - ja då fan gör det ONT!
Jag är inte mycket för att kasta skit på någon. Nä det ÄR inte min starka sida, även om det säkert kan verka så stundtals eftersom jag är en person med starka åsikter o skinn på näsan (som det så käckt heter)
Nä, som sagt, jag VILL inte peka ut någon, jag VILL inte såra någon med flit. Men ibland rinner det över. Det kan ta tid, det kan ta tårar, det kan ta onödig energi. Men man måste få bli arg, beviken o framförallt ledsen anser jag.
Så nu KOMMER jag skriva personligt. Jag KOMMER blanda in någon i det jag tänker på.
Jag kan börja med att säga: Ni/du är saknade! Så in i helvetes SAKNADE!
(Ha det i åtanke INNAN Ni dömer mig och mina ord)
Min svärmor är egentligen den gulligaste som finns. Egentligen.
Men så rasade allt, jag vet inte varför och jag ställer mig frågan om och om igen...
Fick ingen förklaring och ingen orsak...
Har försökt nå dig - utan resultat. Egentligen borde jag bara skita i alltihop. Om det inte vore för EN sak:
Thelma saknar sin farmor så jävla mycket! Hon pratar om henne, tror att hon ska komma på hennes födelsedagskalas (trodde även hon skulle komma på julafton) längtar efter henne o hennes man. Frågar varför hon inte har en farmor som kompisarna har.
Så kanske läser du detta, jag vet inte. Kanske blir du arg, men jag vill ändå att du nånstans inom dig ska förstå. Att det finns en liten tjej som inte borde få känna sig ledsen o sviken...det är inte ok :(
Du är trots allt hennes riktiga farmor...och du VET var vi finns...
Man ska ta hand om varandra, en dag är allt slut o då hjälper det inte att ångra sig. Man kan inte ta tillbaka år, månader, veckor. Dagarna går och varje dag är unik och fantastisk.
