Vårt liv går på
Stefan e hemma nu, första veckan. Skittrist. Jag saknar att sakna honom faktiskt. Knäppt kanske, men det är rätt mysigt att kolla klockan o känna pirret i magen när man hör bilen köra in på uppfarten.
Hoppas han får jobb snart igen verkligen. Om inte annat för ekonomin för den blir verkligen piss när man ska leva på a-kassa bägge två. BLÄK! F*ns skit! SÅ - nu har jag gnällt lite, för jag orkar inte vara bitter för all skit som går fel. Försöker se det som går rätt istället, men ibland e d tungt faktiskt. O man BLIR arg o förbannad! O jag vill spy på allt, men vad hjälper det? Det gräver oss bara neråt o inte uppåt framåt! Nu e d nya dagar, med nya utmaningar. O i slutänden gör detta oss starkare och ger oss nya möjligheter som vi inte sett innan. Så allt blir nog bra - kanske?