Tre prinsessor och vi andra...

Hela huvudet är fullt av dem, de invaderar o tar över tills det inte finns någon plats kvar. Ord, det är ORD som fyller hela skallen. Lixom nästlar sig in, kräver sin plats utan någon som helst hänsyn till om dom egentligen är välkomna. De maler sig in, ibland sakta och brännande, ibland hastigt o isande. Hur de än tar sig in, väljer de att stanna. De stannar ett tag tills nya ord puttar ut de gamla för att ta plats.

Det är fantastiskt hur våra tankar byter plats med varandra. Hur glada ord kan förvandlas till ledsamma när arga ord tar sig in i hjärnan och äter av positiviteten.

Men det är ju bara ord tänker du då. Nä, det är inte BARA ord. Det är mitt väsen, min överlevnad och mitt sätt att vara. Och någonstans bland alla dessa ord har en mening gjutits fast. Jag tror det hände redan som liten. Det är den meningen som styr över de andra ordens överlevnad. Meningen "Bit ihop, visa inte att du ger upp - ge inte upp!"  Det var aldrig så att någon uttryckligen SA dessa ord till mig som liten. Det var bara något som föddes med i samma takt som hjärnan fattade att ord kan omvandlas o komma ut genom munnen på olika sätt.

Men sen då? När skallen e så fylld av ord så ingen ens orkar lyssna på mig längre? Vad händer då? Stänger jag in orden då? Vad händer då? Blir det överfullt? Är det det som gör att folk "går in i väggen"?

Jag och mina ord börjar bli ett nu, vi lixom tävlar mot varandra för att se vem som vinner. Det är en kamp som ingen kommer vinna...

Ord tar över mer och mer i vårt samhälle. Lär oss att påskina, att gnälla, att bli frusterad, att missuppfatta, dra förhastade slutsatser och le och vinka när vi helst vill sparka och gråta.

För inte kan man säga alla dessa ord som samlas i vårt huvud? Vad skulle folk tro då? Eller ska vi göra det, för att på något sätt överleva?

När man som jag har så mkt ord inom sig och man behöver få ur sig dem för att orka ta det där djupa andetaget, vad händer då när den som lyssnar säger: "Nä, inte nu. Jag orkar inte höra"? Jag tror inte personen i fråga säger det för att vara elak, men kanske är det så att även denna "någon" har så många ord som utför dragkamp i "någons" hjärna att "någon" inte vågar lyssna för fler ord inte får plats.

När ska vi inse att vi måste begränsa utrymmet till vilka ord som får hyreskontrakt i vår värdefulla skalle? Kanske är det dags att skriva en vräkning? För mig veterligen betalar orden ingen hyra, den får jag stå för!

Tillbaka! För stunden i allafall ;)

Vad ska hon gnälla om nu då, tänker ni? Men faktum är att jag sällan gnäller - inte i gnällandets rätta form i allafall. Jag funderar, spekulerar, analyserar. Gillar man det - varsågod! Gillar man det inte - varsågod o gå, hejdå.

Funderingarna just nu är väl som vanligt funderingar över hur allt blivit som det blivit.

Att jag är en bakåtsträvare har nog många förstått sen länge av er som känner/följer mig. Och ja, jag är en stolt bakåtsträvare!

Jag fattar inte varför vi enbart förkastar det gamla, samtidigt som allt fler mår sämre o sämre. Är inte DET höjden av att fördumma samhället vad är det då? Visst finns det mycket bra i det "nya" samhället med, såklart! Men det tänker jag inte förkovra mig i just nu. Nä, just nu tänker jag slänga ur mina tankar o ni är mer än välkomna att möta mig med motargument om ni känner att ni behöver det.

Jag är inget fan av feminism - japp där sa jag det! Hemska omoderna jag va? Jag håller helt o fullt med om lika lön för samma arbete, samt att män och kvinnor ska få samma respekt. Där är väl ungefär min tanke om feminism över. Jag skäms över dessa kvinnor som drar det till ytterligheter. Genustänk på förskolan, skriker när en flicka leker med dockor, fasar över att killar är coola o flickor söta osv osv. Jag föddes till flicka - jag har tuttar, jag har snipa/vagina/mus (kalla det va fasen ni vill, ni vet väl vad jag menar i vilket fall!) jag har en livmoder för att kunna bära ett barn, jag är fysisk annorlunda än en man, jag tänker på ett annat sätt för att kvinnor GÖR det (det finns fasen forskning på detta!) När jag var liten drömde jag om att bli mamma, att få amma, att baka, laga god mat, sy kläder, göra smycken osv.

Min dotter på 4-år älskar dockor, rosa, glitter osv. Vad det kommer ifrån? Inte den blekaste jäkla aning! Vi  har aldrig prackat på henne detta.Men hemska tanke - tänk om det är MEDFÖTT!!! Kanske borde ringa psykolog? "Min dotter vill vara prinsessa o leka med flicksaker! HJÄLP snälla dr barnpsykolog!" Nä, jisses. Jag tre fina flickor, tre olika individer med samma kön. De har olika drömmar, olika rum, olika tankar - men samma KÖN.

Jag lär dem att istället för att vara hen så ska de vara en hOn en HON som är skitstolt över sitt kön, som anser att vara flicka är ngt otroligt vackert. En blivande kvinna, en blivande mamma (om hon vill) - det vackraste man kan vara. Jag är skitstolt över att just jag föddes till flicka.

 

Så kommer vi då till hemskheten! Jag VILL vara hemmamamma/hemmafru!!! Jag veeeet - ring dr nån! Jag TRIVS att vara hemma, följa mina barns minsta utveckling, baka bröd med dem, se dem leka på gräsmattan, gå på långa skogspromenader där en kotte förvandlas till en skatt. Jag drömmer varje dag om att få vara just det, hemma med mina älskade flickor!

Ställa maten på bordet när min älskade man kommer hem från jobbet, berätta för honom om dagen som varit. Pyssla hemma, odla grönsaker, lära barnen om det äkta livet utan påklistrade sociala normer som lärs ut i grupp. Lära dem hur ett frö blir en grönsak, varför vissa djur går i idé, hur himlen ser ut innan åska, sitta och prata på en sten på en skogspromenad. Ja, jag vet att jag kan göra allt detta nu med, men det blir på ett annat sätt.

Så till min fråga/tanke/fundering. Varför ser många ner på KVINNOR som VILL vara hemma? Vi är INTE arbetsskygga (vore rätt korkat o gå hemma då va?) Vi vill njuta av våra barn, dela deras liv och stunder så länge och mycket det bara går! Var är det fula i det?

JAG förkastar inte dem som väljer att göra karriär, jag förkastar inte dem som vill jobba mkt för o kunna åka utomlands. Så varför ser DU ner på MIG? Vad hände med all jäkla acceptans vi talat om? Eller gäller den bara om man är nytänkande o håller sig inom normen av vad som är ok?

Jag vet inte...jag bara funderar

Jag sitter här o funderar på vad jag ska skriva...men kommer fram till att nä, jag vill egentligen inte skriva nått. INget viktigt. INget som får er att jubla. Livet är bra, vi har det bra. Vi gör som vi alltid gör - kör vårt race ;)

 

I dag har varit en riktig slappesöndag med massa hemmays o ungar som bråkat o nog egentligen behövde komma ut lite. Men vädret var trist, jag var trött o Stefan likaså - o ja mina barn kanske BORDE kommit ut, men nä dom dör inte av en innedag. Så nope, det blev inne m film istället.

Hoppas ni haft en fin fin dag...

Natti natt o kram

Förvånas återigen...eller nej nu ljuger jag! Jag förvånas inte längre. Jag förfasar över hur mycket vi människor måste pressa varandra för att få gensvar. Vi måste må superbra för att må superdåligt här i landet lagom. Man ska inte skrika, men vi ska höras. Vi ska inte stå tysta, men inte göra för mycket väsen av oss. Vi ska egentligen ingenting, men vi ska ändå ta för oss?

Återigen står jag här o stampar denna förbannade mark som kallas skolväsendet i Sverige! O jag suckar, biter ihop ibland, blir asförbannad ibland. Men jag är en sån där jobbig människa som lever lite i det gamla fortfarande. Då när man gjorde saker av respekt för andra (jo, det är sant vi HAR faktiskt gjort det- förr i tiden! Tokigt va?) då när man höll på principer och stod rak i ryggen även när benen vek sig. En sån är jag! Jobbigt som attans jo jag vet. Men vem tackar mig om jag låter mina barn falla pga att vårt samhälle har bestämt sig för att ha ett tempo i 200 istället för ett där alla är välkomna i sin takt?

Som de flesta av er vet är det återigen lite strul i Ms klass... O man blir så förbannat TRÖTT! Saker som egentligen skulle kunna ta 1 dag är nu uppe på mer än 6 veckor! (O jo, jag VET att det skulle kunna lösas på 1 dag - det har det gjort innan. Då de påstod att det kan man inte, men när jag "lite trevligt" föreslog att jag kunde prata lite med tidningen, så tjipp tjopp så var det löst nästa dag! Myyyyycket märkligt?)

Så här velas o funderas i landet lagom. För visst är det kanske så att jorden kommer lite ur sin bana när man helt plötsligt stöter på en mamma (som dessutom är relativt ung för att ha ett barn på 13 år) som står upp för sitt barn o vägrar bara tacka o ta emot?

Jag är supertacksam för att vi bor i ett land där våra barn har en så fin möjlighet att FÅ gå i skolan - missförstå mig inte där! MEN, varför ska det behöva pressa våra barn till gränsen så många ggr?

Nä, nu tycker jag det är färdigdaltat o jag tycker jag har RÄTT att kräva att mitt barn ska må bra när hon går till skolan. Ska se fram emot denna underbara tid som skoltiden faktiskt kan vara.

Ganska enkelt egentligen, är det inte?

Härligt vintervitt ute, kallt frisk luft o vackert överallt. Japp så är det här i Småland nu.

Blev kälken till dagis för småputtarna i dag. Oftast åkte dom tillsammans men ibland turades dom om. Hur som så var det såå mysigt att gå till dagis när det "knakar" så där härligt under fötterna o solen kikade fram. O barnens rosiga kinder slår allt på jorden - älskade ungar <3

 

Jahopp. Jag är ju en av alla dessa facebookare då. Egentligen tror jag ingen vet varför behovet av facebook ÄR så stort? Jo, att vi alla har bekräftelsebehov är väl redan känt o kanske är det just där vårt behov kommer in? Det är vad JAG tänker o tror i allafall. För ingenstans som på facebook kan man väl gnälla så, berömma sig själv o andra, ge o ta osv osv.

Jag gillar faktiskt facebook, i all sin råa enkelhet o komplicerade baksida. Det förenklar o försvårar.

Som nu tex. En facebookvän till mig ville sälja sitt marsvin o skrev detta på sin status. O eftersom jag själv har två marsvin OCH är hyfsat påläst om dessa djur ifrågasatte jag om den var ensam. Fick som svar att ja, den var ensam nu men de hade varit två men den verkade gladare nu som ensam. O eftersom det är lag på att ha minst två marsvin (de är flockdjur) påpekade jag detta lite snällt att de kanske ska försöka sälja till ågon som redan har en hane innan o behöver sällskap? Tjipp tjopp så var man bortplockad som vän, haha. Haha, ja inte blir jag sur. Tycker snarare att det är skönt om någon inte klarar ärlighet så kan dom så gärna få plocka bort mig. Men jag lider dock med folks slit o släng tänk över levande varelser för att de är för dumma för att fatta att djuret dom har inte pratar samma språk som vi människor, men men det är ett annat kapitel...

Tillbaka till facebook.

Varje morgon när jag går in på facebook möts man av en hel hög m fraser som "godmorgon" o så en hel uppdatering om vädret o så. Ibland ler jag o skriver likadant, ibland suckar jag o loggar ut. Det är väl så de flesta av oss fungerar eller? Vi har olika toleransnivå beronde på yttre o inre omständigheter.

 

Jag använder mig nog en hel del av ironi på facebook. Dumt ibland eftersom en del inte förstår det o tar väldigt illa vid sig. Det ber jag om ursäkt för men samtidigt känner jag att jag tänker ju inte förändra mitt sätt att vara i verkligheten på facebook? Jag är en ganska ironisk o brutalt ärlig människa - take it or leave it lixom ;)

 

Men vad är det då som gör att vi lägger ner all denna tid o energi på facebook? Är det inbillad omtanke, äkta omtanke, bekräftelsebehov eller något annat?

Jag är skitglad att facebook finns! Finns mängder av människor som jag aldrig hade hållt kontakten med om det inte vore för facebook! Skithärligt ju :)

Sen finns de dem som man har som vänner men inte pratar med nått vidare, men det finns möjlighet att göra det om man vill - det är väl lite tanken m facebook: Vänskap på sina egna villkor?

Sen tar ju en del sakerna lite väl ordagrant o då kan det ju bli lite fel, särskilt om man är som jag då när man skämtar lite o så.

Men att inte ha facebook är att stå lite utanför i vårt samhälle just nu, det tror jag många kan se.

 

Det som är lite kul tycker jag är att så många gnäller på att så många skriver oviktiga saker. Typ "Godmorgon, solen skiner!" Haha, ja vissa dagar kan jag väl oxå sucka när jag läser det för femhundafetioelfte gången. Men det fina m facebook är att man faktiskt har ett val. Man kan välja bort uppdateringar, amn kan scrolla förbi o man kan välja att lägga sin energi på nåns status o gå o slösa bort dyrbar positivitet på negativitet;)

Velet är fritt! Men ingen kan ju egentligen gnälla på att man själv VALT att läsa nån annans status eller?

Eller hur tänker ni om facebook?

 

Åh, fan vad jag kan bli SUR på mig själv o mitt ständigt tänkande huve ;)

Nä, klart jag älskar mig själv o ATT jag är som jag är. Men...

En tanke som dök upp här: Vad skulle DU göra i ditt vardagliga liv om du kunde?

Alltså INTE resa jorden runt, bli miljonär lr liknande. Nä, helt i vardagen med jobb, familj osv.

Jag hade nog helst av allt varit en sån där lite "bohemmamma" på landet med massa djur, lr ja en minigris o en miniget oxå i allafall (Har ju redan två hundar, två katter, fiskar o två marsvin) O några höns för äggens skull ;)

Sen hade jag nog haft 5 barn :) Fem låter helt perfekt i mina ögon. Underbart med härliga ungar <3

Ja, sen hade jag såsat runt där i mitt lilla liv o skitit rätt fullkomligt i vad andra tycker o tänker om våra val.

Har redan hittat mitt drömhus/läge! 

Varför är det så jäkla omöjligt att bara få vara? VI skulle inte fixa det rent ekonomiskt eftersom jag har en man som har ett "vanligt" kneg o inte tjänar en massa pengar som vi kan leva på. Vi måste helt enkelt ha två inkomster. Fy så orättvist att vi inte kan få leva våra liv som vi vill ;) Nä jag VET att vi har det förbannat bra här i Sverige. Men jag skulle trivas så mkt bättre som bohemmamman som odlar sina egna grönsaker, tvingar barnen att hämta ägg hos hönorna (har sjuk fågelrädsla!), går omkring o filosoferar i mitt lantkök när dagens bröd bakas i vedeldade ugnen. Japp o när jag tycker att jag behöver lite annat så flyr jag på tjejfest för en kväll o busar av mig med fina tjejerna en stund för att återigen uppskatta mitt fantastiska liv på landet! <3

 

Ledig dag i dag. Ja, vi har ju iofs varit typ lediga sen i fredags. Eller ja, vi hade föräldraplikten i måndags men då var bara Thelma med. För Vinga var sjuk o var hemma med storasyster Molly.

I dag är deras lediga dag från dagis. Dom går 15 timmar i veckan, mån-tis tors-fred.

Men det MÄRKS att dom varit hemma sen i fredags. Det är supermysigt o jag önskar varje dag att jag hade kunnat vara en hemmamamma med en hel hög av ungar :(

Men men, nu funkar inte det i dagens samhälle tyvärr...

I dag är det en sån där "mysa runt i myskläder hela dagen dag". Småputtarna kikar på tv just nu. O Molly är sjuk o har ont i halsen så hon kommer ner o hämtar isglass o te o sen piper hon upp till sängen igen.

 

Innan spelade vi Smurfyatzy. Ett spel jag faktiskt kan rekommendera! Skitkul :)

Är det så? Lever vi så i vår fina rika värld? Skyddad från allt och inget...

Är jag hemsk nu? Tycker ni att det är en aning bitterhet flygandes över inlägget? 

TACK! Det hoppas jag! För då kanske nån vaknar till. Om så bara en endaste liten liten vaknar upp o inser så har man vunnit allt.

Ja, det mesta jag skriver handlar om hur vi lever i dag OCH om våra barn i synnerhet! Kanske inte så konstigt. Jag har tre döttrar på 13, 5 o 3 år. Klart som tusan att jag märker hur vårt sätt att leva i dag påverkar våra barn. Klart jag reflekterar över just det då...

Samtidigt TYCKER jag verkligen det är skithemskt! Vårt sätt att leva i dag. Vår jakt på lycka som gör att vi sliter ut oss så vi andas genom konstgjord andning. Aldrig tidigare har väl behovet av att ta det lugnt, stressa ner osv funnits så stort som nu? Varför tror ni det är så?

 

Jag tittar på mina barn. Funderar ibland på om jag är en dålig mamma (vilken förälder tänker INTE så ibland?) Kanske är jag en dålig förälder för att jag inte tycker utlandssemestrar berikar mina barns liv lika mycket som att jag finns närvarande i deras liv? För att jag inte jobbar häcken av mig bara för att vi ska kunna ha ledigt tillsammans? (är det allvarligt NÅN som får ihop den ekvationen?)

Visst nu är väl jag fel person kanske eftersom jag är arbetssökande. Men å andra sidan njuter jag ÄNDÅ av livet? Hmm...får man det?

Varje morgon när jag vaknar försöker jag tänka TACK! Tack för att jag lever, tack för ännu en dag, tack tack tack...

 

Men åter till föräldrarollen.Är man en dålig förälder för att man prioriterar vardagen framför semestern?

När man tar med sina barn ut i skogen och hittar "änglahår", "älvstoft", "trollskägg" och magiska hemliga ställen? DET är barndom (för MIG, för OSS) att upptäcka magin i livet! Vi glömmer bort den som vuxna. Minns ni när vi var små? När morgondagget i gräset såg ut som som silverdroppar (kanske VAR det det?) När man låg på gräset och såg molnfigurer? När man sket fullständigt i HUR tomten hann till alla barn under en o samma kväll, han kom ju DET var det viktiga!

Hur gick vi från det vackra som barndomen var till det som många av oss ger våra barn i dag? Saker, saker, saker, dyra upplevelser, barnkalas som ska bräcka varandra osv osv... Mina barn är lite skitiga ibland, dom har ju inte mäsrkeskläder, inte nyaste sakerna eller hippaste föräldrarna som jobbar i ett karriärjobb med nyaste snyggaste kläderna. Ingen mamma som är en snygg 20-åring, en kåt 30-åring, en alltigenom leende mamma som alltid pratar pedagogiskt med sina barn. Nä, jag är ingen tvättmedelsreklammamma...men jag är mänsklig!

Fan vad jag skiter till det ibland! Fan vad jag är världs sämst på att vara mamma ibland! Jag kan gråta, skrika, tycka att jag är sämst o trycka i mig choklad (FAST jag VET att jag får finnar sen!) o tycka synd om mig själv för att jag är så in i fasen dålig på att vara mamma! Så sitter jag där i soffan o tjuter, äter choklad o tycker synd om mig själv och mina barn för att dom fick en så sämstig mamma.

 

Fast...egentligen! Vad lär jag mina barn? Jo, att jag är ingen stålkvinna. Jag är en helt vanlig människa som gör så gott jag kan! Jag är skitbra, skitdålig, men så länge man gör så gott man kan är det faktiskt ok...

Jag säger det ofta till mina barn: "Jag älskar er till månen o tillbaka, men ibland är jag jättedålig på att visa er det! Men jag gör så gott jag kan!"

 

Här hemma lever vi inte på konstgjord andning...här andas vi in o andas ut. Tunga andetag, lätta andetag, friska andetag o snoriga andetag som rosslar så där mysigt i bröstet...men vi andas - vi lever o vi ÄLSKAR i all enkelhet!

 

Det är i dom små sakerna livet blir stort...

Har varit lite dåligt med uppdatering här i några dagar! Fy skäms på mig! Men men, nu är jag här. Har haft fullt upp med livet dessa dagar när klottrandet pausat här.

Helgen som gått har varit så supermysig. Varför? Jo för vi har inte haft en massa måsten. Vi har gjort det vi velat helt enkelt. Eller ja, velat o velat, vi har sortrat en hel massa kläder, sklängt o rensat ur. Inte skitkul, men ack så gutt när det är klart! En säck som kaserades helt, tre säckar att skänka o en hel massa annat. Japp, så nu är det äntligen klart!

Spännande va? ;)

I går kväll/em var vi på mys hos bror med familj! Nybakta scones o te, sååå gott o mysigt. Det var kul att äntligen ses, det blir alldeles för sällan. 

Jaha, vad annars? Nja, inte så mkt. I em är det föräldraplikt som gäller på dagis. (Har föräldrakooperativt o där betalar man med sin tid i form av att jobba lite dvs "föräldraplikt")

Men det blir bara från ca kl 15 till 17.15 för Vingas röst är inte kul så jag är lite tveksam på om den håller. Hon kraxar o låter. Men har inte ont  halsen o ajg har tom lyst m ficklampa i halsen men kan inte se någon rodnad eller prickar eller något. Så det är säkert "bara" heshet. Men men, bäst att ta det säkra före det osäkra.

 

Ja ni, vad händer här annars i Vestmanska familjen? Inte jättemassor. Vi njuter av ett lugnt familjeliv utan en massa krav - gutt som attans! Har stunder av insikt o just nu njuter jag bara av att leva över huvudtaget! Livet behöver inte vara så konstgjort...men men, mer om det i ett annat inlägg!

Ha en fin fin dag mina underbaringar där ute ;)

Sitter här och funderar lite. På Facebook kom denna fråga upp:

 

Hej och godmorgon!

Här är en ruggig, regnig novembermorgon. Men tjejerna vill busa av sig på dagis så det är bara att ge sig ut ;) Härligt att dom gillar sitt dagis så då får man uppskatta det istället för att snegla ut o bli avskräckt av vädret.

Och dom var lediga i går så dom behöver nog få leka av sig med lite kompisar. (Kan ju vara kul o leka med varandra, men lite paus från varann skadar inte det heller)

 

 

 

Vad jag ska dona med i dag vet jag inte riktigt ännu. Söka jobb kanske...frågan är väl mest VAD man ska söka när man typ sökt allt man kan. Suck så trött jag är på det. Hade gärna hittat nått, men att söka söka o söka är inte min grej. Jag är lite inne på: Been there, done that...

Men det är ju skitsamma, man måste ju. Fast att ringa runt till företag känns så där iom att det är varsel hit o dit. Jaja, det löser sig sa han som sket i vasken ;)

Drömmen hade varit att plugga, men det skiter sig för jag får inget studielån mer. Blä o urk!

Ja, ja nu låter jag gnällig o tråkig. Det är jag inte. Jag bara svammlar på lite funderingar.

 

Tror jag ska ta tag i "Magin" i dag förresten. Har hållt i boken tusen ggr men aldrig hittat rätt tillfälle att starta. För er som inte vet handlar den om att omvända sina tankar till positivt tänkande och på så sätt uppnå sitt drömliv (kort förklarat)

Japp, så får det nog bli...

 

Hoppas Ni får en härlig dag! Ta vara på den, för just denna dag kommer inte igen! Puss <3

Ja, men se där! IBLAND har faktiskt tom Vestmanska familjen liiiite flyt ;)

Som de flesta av Er vet blev jag av med jobbet sista september. Några veckor senare blev Stefan varslad. Kändes ju sådär kan man väl milt uttrycka det.

Ja, ja det var bara att bryta i hop o ösa på ändå. Det är ju lixom så livet funkar. Man kan inte deppa i hop hela tiden. Sen kan man iofs inte bita i hop för länge...

Hur lr hur. I går var Stefan på anställningsintervju. O i dag ringde dom o frågade om han kunde börja! :D

Så i dag har han avslutat sitt gamla jobb o börjat sitt nya jobb! Jag är så glad för honom, så skönt! Han behövde det verkligen på fler plan än bara det ekonomiska.

Puss hjärtat!

Min lilla dotter T är 5½ år nu. Hennes ordförråd är ganska brett och hon leker med ord hela dagarna. Vilket jag älskar, som ni som läst min blogg säkert vet vid det här laget ;) Jag har själv alltid älskat ord och ordens makt och lekfullhet. Hur som , så leker som sagt båda småtjejerna en hel del med ord och att få in dem rätt.

I dag hade T "kommit på" ordet barndom. Så innan i dag utspelade sig förlande konversation:

:D Jadå hon slutade sura rätt snabbt och satte igång att bygga en koja med lillasyster istället. Men jag tyckte det var rätt charmigt sätt för henne att hitta rätt med ordet "barndom".

 

 

 

Vi strävar efter att passa in, räcka till och visa en fin fasad utåt. Men när tar det slut? När rasar hela jäkla fasaden med ett brak? Det vi håller på med i vår värld kan inte gå annat än käpprätt åt hel***e! Nån gång måste ju alla vakna upp ur denna stereotyp till värld som kallas nuet? Vad är det vi strävar efter? Vem är det vi vill behaga? Varför låter vi livet passera med olycka över att det inte blev som vi ville? Är vi lyckliga nu? Så fan vi är! Vi är olyckliga! Vi räcker inte till, vi passar inte in! Vi kväver våra barn i jakten på att de ska uppfylla våra misslyckade liv. "Mitt barn ska minsann lyckas" (För jag gjorde inte det?) Äh, jag blir förbannad på hur jäkla dumma vi är nu! Tror vi på fullt allvar att vi kan fortsätta springa på Bup med våra ungar o sen jobba häcken av oss? Hmmm...KONSTIGT att våra ungar mår fan o skit när VI mår fan o skit i jakten på lycka!?

Vakna upp för fasen folket! Vi BLIR inte lyckliga bakom uppklistrade fasader! Limmet släpper i kanterna, ger små kryphål som blottar sanningen, så ni kommer inte undan! Ni kommer bli avslöjade...

Jag tycker det är väldigt väldigt tragiskt att vi människor låter oss luras av materiella saker som vi tror ska få oss att finna lycka! Varför inte bara KÄNNA lycka? KÄNNA VAD som gör oss lyckliga? Spela inga spel, öppna din själ, LEV! Sluta vara någon som ska passa in! JAG är kanske inte alltid omtyckt (vem fan VILL vara det?) jag öser ur mig ärligheter som svider i både ögon o hjärta på en del, men vet ni? Jag har verkligen oddsen emot mig - vi har inget tjusigt hus (fast det är VÅRT) vi är snart båda två arbetslösa, vi har vilda små barn, en tonårsdotter med hormonsvall, massor av djur (dvs skit i hörnen o hår överallt), inga nya möbler (men dom är fyllda av kärlek istället) Ja, hur som vi har INGET "fint" utåt. Men satan så lyckliga vi är! Men visst fan bråkar vi, vi bråkar o försonas. Vi är nära våra känslor hela familjen - ja jäklar vilket liv det kan vara här. Men vi älskar varandra, vi litar på varandra, vi tillåter varandra att leva, känna och älskas!

Är det något jag vill lära mina barn så är det: Bygg inga fasader, våga vara avskydd, ifrågasätt, våga älska och älskas...lycka kan inte mätas i pengar...

 

Så till alla fasader och "fint ska det va" tänkare: Är vi lyckliga nu???

Morrn morrn!

I dag har vi en ledig dag att se fram emot. Onsdagar är barnen dagisfria så här lev det lite sovmorgon och massa morgonmys.

"Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen
Kommer du ihåg den?
Det känns så skönt och komma hem
För när du ser mig, blir du lycklig
Om du känner dig ensam, öppna dig då
Dela med dig av känslan, jag kan nog förstå

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"

 

Hej hallå!

Ett tänkt godmorgon får bli ett god middag istället. För underbara Ullis ringde o vi tjatade bort en fm lite lätt, hehe. Hon är världens goaste, min Ullis. Vi har kännt varandra i 22 år nu. Ja, man känner sig gammal när man tänker så. Men men, skit i det.

 

Hur som, nu svammlade jag väl bort alla läsare där i början. Men för er som är kvar tänkte jag ge en snabb uppdatering av gårdagens möte. Men jag vill inte lämna ut privata grejjer om min M så det blir lite luddigt. Men det hoppas jag ni förstår och respekterar.

Vi hade i allafall möte med M´s lärare i går. Han hade noll förståelse för M och hennes situation i klassen. Hon trivs inte alls och skolan har gjort tokfel när dom delade in de tre klasserna. Till saken hör att M blivit mobbad rejält tidigare, i 4:an, o fick då byta klass. Men men, nu är vi här på ruta 1 igen. Med den enkla skillnaden att nu är man TRÖTT och vägrar luras av falska löften och mesande. Den här gånge körde vi hårdhanskarna på en gång. Vilket inte läraren förväntat sig antar jag? Ha! Typiskt för honom att hans fd elev nu är en bitchig mamma med fågeldräkt ;) Men men, vi löser detta med och jag har inga som helst tvivel om att jag även denna gång kan hålla mitt löfte till min dotter att det kommer bli bra!

Ja, som sagt jäkligt luddigt kanske. Men jag vill inte peka ut någon som sedan blir stött osv osv...

Men att sitta i skolbänken o må skit är INTE ok! O ett löfte är ett löfte, så med eller utan energi är det bara att kämpa på! Jag ger mig aldrig när det gäller mina barns välbefinnande!

Jisses, jag hade ju helt MISSAT att skriva om mammas katt ju! Fick helt för mig att jag berättat för Er! Ni måste ju undrat över förra inlägget då ju. Pinsamt :(

Jaja, hur som. Mamma hade en jättefin norsk skogskatt vid namn Beatrice, kallades Bea. Hon var 11½ år och har varit jättepigg tills för ca en vecka sedan. Mamma har iofs kännt någon knöl på henne och varit hos veterinärer ang detta. Det var tumörer, men inget hon led av men som vet sa kan det där ändra sig fort. Vilket det nu gjorde. I måndags slutade hon äta och sen i lördags kväll/natt slutade hennes bakde fungera så hon hasade sig fram. Mamma hade egentligen tänkt åka till vet som i dag, men i går skrek Bea i förtvivlan och av smärta. Efter samtal till jourvet utan resultat bestämde sig mamma för att en nära bekant fick avsluta Beas liv med geväret. Att lida och plågas som hon är inte humant. Så i går kväll var så äntligen hennes lidande över och nu sover hon gott. Kelar säkert med husse i himlen. Jag tror han stod där och väntade på sin älskade Bea.

Nu är du inte ensam Christer <3