Konstgjord andning?
Är det så? Lever vi så i vår fina rika värld? Skyddad från allt och inget...
Är jag hemsk nu? Tycker ni att det är en aning bitterhet flygandes över inlägget?
TACK! Det hoppas jag! För då kanske nån vaknar till. Om så bara en endaste liten liten vaknar upp o inser så har man vunnit allt.
Ja, det mesta jag skriver handlar om hur vi lever i dag OCH om våra barn i synnerhet! Kanske inte så konstigt. Jag har tre döttrar på 13, 5 o 3 år. Klart som tusan att jag märker hur vårt sätt att leva i dag påverkar våra barn. Klart jag reflekterar över just det då...
Samtidigt TYCKER jag verkligen det är skithemskt! Vårt sätt att leva i dag. Vår jakt på lycka som gör att vi sliter ut oss så vi andas genom konstgjord andning. Aldrig tidigare har väl behovet av att ta det lugnt, stressa ner osv funnits så stort som nu? Varför tror ni det är så?
Jag tittar på mina barn. Funderar ibland på om jag är en dålig mamma (vilken förälder tänker INTE så ibland?) Kanske är jag en dålig förälder för att jag inte tycker utlandssemestrar berikar mina barns liv lika mycket som att jag finns närvarande i deras liv? För att jag inte jobbar häcken av mig bara för att vi ska kunna ha ledigt tillsammans? (är det allvarligt NÅN som får ihop den ekvationen?)
Visst nu är väl jag fel person kanske eftersom jag är arbetssökande. Men å andra sidan njuter jag ÄNDÅ av livet? Hmm...får man det?
Varje morgon när jag vaknar försöker jag tänka TACK! Tack för att jag lever, tack för ännu en dag, tack tack tack...
Men åter till föräldrarollen.Är man en dålig förälder för att man prioriterar vardagen framför semestern?
När man tar med sina barn ut i skogen och hittar "änglahår", "älvstoft", "trollskägg" och magiska hemliga ställen? DET är barndom (för MIG, för OSS) att upptäcka magin i livet! Vi glömmer bort den som vuxna. Minns ni när vi var små? När morgondagget i gräset såg ut som som silverdroppar (kanske VAR det det?) När man låg på gräset och såg molnfigurer? När man sket fullständigt i HUR tomten hann till alla barn under en o samma kväll, han kom ju DET var det viktiga!
Hur gick vi från det vackra som barndomen var till det som många av oss ger våra barn i dag? Saker, saker, saker, dyra upplevelser, barnkalas som ska bräcka varandra osv osv... Mina barn är lite skitiga ibland, dom har ju inte mäsrkeskläder, inte nyaste sakerna eller hippaste föräldrarna som jobbar i ett karriärjobb med nyaste snyggaste kläderna. Ingen mamma som är en snygg 20-åring, en kåt 30-åring, en alltigenom leende mamma som alltid pratar pedagogiskt med sina barn. Nä, jag är ingen tvättmedelsreklammamma...men jag är mänsklig!
Fan vad jag skiter till det ibland! Fan vad jag är världs sämst på att vara mamma ibland! Jag kan gråta, skrika, tycka att jag är sämst o trycka i mig choklad (FAST jag VET att jag får finnar sen!) o tycka synd om mig själv för att jag är så in i fasen dålig på att vara mamma! Så sitter jag där i soffan o tjuter, äter choklad o tycker synd om mig själv och mina barn för att dom fick en så sämstig mamma.
Fast...egentligen! Vad lär jag mina barn? Jo, att jag är ingen stålkvinna. Jag är en helt vanlig människa som gör så gott jag kan! Jag är skitbra, skitdålig, men så länge man gör så gott man kan är det faktiskt ok...
Jag säger det ofta till mina barn: "Jag älskar er till månen o tillbaka, men ibland är jag jättedålig på att visa er det! Men jag gör så gott jag kan!"
Här hemma lever vi inte på konstgjord andning...här andas vi in o andas ut. Tunga andetag, lätta andetag, friska andetag o snoriga andetag som rosslar så där mysigt i bröstet...men vi andas - vi lever o vi ÄLSKAR i all enkelhet!
Det är i dom små sakerna livet blir stort...
