Tre prinsessor och vi andra...

Är hemma igen. Nu orkar jag inte mer, nu vill jag inte mer. Har som ni vet varit på bedömning OCH blivit hemskickad - igen! Nu skiter jag i att försöka få hjälp, tydligen ska man bara vara glad att man är gravid. Och det ÄR jag, men jag har verkligen ONT o jag är så slut mentalt nu! Fick träffa en läkare i dag o redan när jag såg honom fattade jag hur han skulle vara (ibland bara vet man sånt) Han gjorde ul o kollade på tappen. Bebisen mår bra (självklart ÄR det det viktigaste så klart, missförstå mig inte) Sen han gjort bedömningen sa han att det var som härom dagen så nån igångsättning kan det inte bli tal om. Eftersom jag är så slut o trött nu så bröt jag ihop o stortjöt. Jag vill inte mer sa jag. Då tittade han på mig o sa (helt oförstående) vaddå? Hur har du ont menar du? Jag försökte förklara o då säger gubben: Ja, men jag förstår precis hur du har det! (HUR FAN DÅ?! HAR HAN FÖTT BARN?!) Men du kommer troligen få gå så här ett bra tag till eftersom du fick dina förra barn så sent o din kropp är inte redo. (TACK!) Sen frågade han om jag fått sova. Jo, två nätter nu med hjälp av sömnpiller. Bra säger han, men inte fan får jag några nya så nu e man på ruta ett igen med sömnlösa nätter. Han ville ge smärtstillande o då berättade jag att dom jag fått innan inte hjälpt. Nähä, nä då är det ju ingen idé kanske? Så nä, ingen hjälp där heller. Men vad är du rädd för då? fortsatte han. Vid det här laget slutade jag svara o sa bara nått "ja, jo det står ju där" (pekar på min förlossningsplan) Jag ville bara rusa ut därifrån o gråta. Vi skyndade oss ut från sjukhuset o väl i bilen stortjöt jag o jag känner mig totalt jävla slut nu! Ger upp mina tappra försök att få hjälp och bli förstådd för det känns som dom tror att jag bara fejkar o så länge bebisen mår bra är allt bra - men JAG då? JAG orkar inte mer