Människors olikheter
Satt o funderade på hur konstigt det är att människor är så olika. Visst förstår jag att yttre påverkan självklart får våra personligheter att skilja sig åt, men ändå? SÅ mycket? Bara för ett exempel kan man ju ta min älskade Stefan som exempel. Han är ju fosterbarn ,som d så fult kallas, o enl dom uppväxtvillkoren han haft borde han inte kommit dit han är i dag. Vad är det som gör att just han, just han, orkade kämpa vidare? Varför valde han inte den lätta vägen ut? Varför skyller han inte ifrån sig på sin jobbiga barndom? När det finns personer som ALLTID o då menar jag verkligen ALLTID skyller på "alla andra" utan att se sitt eget ansvar i det som skett/sker?
Om man nu är så bitter, varför tar man inte tag i här o nu istället för att gräma sig för det som varit? Vad rättfärdigar ett likasinnat beteende då? Om man får en "andra chans" varför tar man inte den o lever ut den till fullo? Varför fortsätter man i samma tankebanor?
Vad är det som gör det ok att fortsätta i samma anda? Ska man snyfta på sin dödsbädd så o ångra allt man gjort/inte gjort? Ska man bli förlåten då? Lr ska man skylla på att "man är ju bara människa"? Det är jag med, jag biter ihop. Jag har f*n oxå haft jobbiga dagar. SÅÅÅ jäkla jobbiga dagar så bara ni visste hälften skulle ni bli chockade. Men jag valde att leva! För visst kan man vara i livet, men att LEVA är ngt HELT annat! Jag älskar att LEVA, jag är stark, jag är helt jäkla fantastisk och jag har kämpat,kämpar än i dag. Men ingen annan än JAG kan leva MITT liv. Jag kan inte skylla på andra. som att han lr hon fick mig att må dåligt (ja, för att DU tillät han lr henne att göra det ja!) Visst finns det situationer där man inte väljer om man ska bli illa behandlad på ett lr annat sätt. Men man väljer alltid hur man ska hantera det efteråt. Tom en som går in i en psykos lr på annat sätt stänger ute omvärlden har en gång ett val.
Att personer då skyller på att dom mår för dåligt för att bry sig om andra, det kan jag ta, det kan jag förstå. Till viss del! Men personer som sviker är en helt annan sak!
Hur resonerar Ni i detta?
Om man nu är så bitter, varför tar man inte tag i här o nu istället för att gräma sig för det som varit? Vad rättfärdigar ett likasinnat beteende då? Om man får en "andra chans" varför tar man inte den o lever ut den till fullo? Varför fortsätter man i samma tankebanor?
Vad är det som gör det ok att fortsätta i samma anda? Ska man snyfta på sin dödsbädd så o ångra allt man gjort/inte gjort? Ska man bli förlåten då? Lr ska man skylla på att "man är ju bara människa"? Det är jag med, jag biter ihop. Jag har f*n oxå haft jobbiga dagar. SÅÅÅ jäkla jobbiga dagar så bara ni visste hälften skulle ni bli chockade. Men jag valde att leva! För visst kan man vara i livet, men att LEVA är ngt HELT annat! Jag älskar att LEVA, jag är stark, jag är helt jäkla fantastisk och jag har kämpat,kämpar än i dag. Men ingen annan än JAG kan leva MITT liv. Jag kan inte skylla på andra. som att han lr hon fick mig att må dåligt (ja, för att DU tillät han lr henne att göra det ja!) Visst finns det situationer där man inte väljer om man ska bli illa behandlad på ett lr annat sätt. Men man väljer alltid hur man ska hantera det efteråt. Tom en som går in i en psykos lr på annat sätt stänger ute omvärlden har en gång ett val.
Att personer då skyller på att dom mår för dåligt för att bry sig om andra, det kan jag ta, det kan jag förstå. Till viss del! Men personer som sviker är en helt annan sak!
Hur resonerar Ni i detta?
