Mormor
Jag var vid min mormors grav i dag. Och min bonuspappas med. Det är inte så ofta jag är där. Mamma har varit lite oförstående till detta innan, men nu säger hon inte så mkt så jag antar att hon accepterat?
Många finner sån ro i att gå till graven, men jag kan nog tyvärr inte påstå att jag gör det riktigt. Sen är det vackert där o så. Ligger i skogsbrynet o sjön nedanför. Vackert som få platser är! En lugn plats med mkt tid att tänka på. Men nä, jag minns ändå. Jag saknar min mormor grymt mycket vare sig jag går till graven eller inte.
Ibland kommer det över mig så mycket att hon faktiskt inte finns längre. Att hon som alltid var en del av mig på något vis, hon finns inte mer.
Det bandet vi hade mellan varandra kan ingen annan återge mig. Jag tror att hon finns runt mig, jag struntar i vad andra säger för jag känner hennes närvaro och hennes varma lena kärlek. När saker känns jobbigt så finns hon där, det är jag säker på. Men jag saknar henne så! Jag saknar att sitta brevid henne och se hennes talande ögon och hennes vackra händer. Hennes fina ansikte som aldrig blev riktigt gammalt trots att hon var över 90 år. Hennes vita fina hår som var så tjockt o fint alltid! Och mest av allt saknar jag hennes fantastiska skratt! Jag hör det inom mig när jag tänker på henne, men åh vad jag saknar det!
Nu när jag får min bebis kommer jag inte ha min lilla mormor att gå till. Hon gosade så med mina små flickor när dom var bebisar. Hon var en så varm person. Jag minns att både Thelma och Molly låg alldeles stilla i hennes famn, stilla o begrundade mormor. Precis som dom förstod att hon var gammal och inte skulle fixa snabba rörelser så bra. Dom låg där stilla, tittade in i mormors ögon och kanske kände dom oxå den starka kärlek som strömmade från henne?
Jag saknar dig mormor!
Mormor och Thelma en sommardag för ca 1 år sedan!
*KÄRLEK*
Många finner sån ro i att gå till graven, men jag kan nog tyvärr inte påstå att jag gör det riktigt. Sen är det vackert där o så. Ligger i skogsbrynet o sjön nedanför. Vackert som få platser är! En lugn plats med mkt tid att tänka på. Men nä, jag minns ändå. Jag saknar min mormor grymt mycket vare sig jag går till graven eller inte.
Ibland kommer det över mig så mycket att hon faktiskt inte finns längre. Att hon som alltid var en del av mig på något vis, hon finns inte mer.
Det bandet vi hade mellan varandra kan ingen annan återge mig. Jag tror att hon finns runt mig, jag struntar i vad andra säger för jag känner hennes närvaro och hennes varma lena kärlek. När saker känns jobbigt så finns hon där, det är jag säker på. Men jag saknar henne så! Jag saknar att sitta brevid henne och se hennes talande ögon och hennes vackra händer. Hennes fina ansikte som aldrig blev riktigt gammalt trots att hon var över 90 år. Hennes vita fina hår som var så tjockt o fint alltid! Och mest av allt saknar jag hennes fantastiska skratt! Jag hör det inom mig när jag tänker på henne, men åh vad jag saknar det!
Nu när jag får min bebis kommer jag inte ha min lilla mormor att gå till. Hon gosade så med mina små flickor när dom var bebisar. Hon var en så varm person. Jag minns att både Thelma och Molly låg alldeles stilla i hennes famn, stilla o begrundade mormor. Precis som dom förstod att hon var gammal och inte skulle fixa snabba rörelser så bra. Dom låg där stilla, tittade in i mormors ögon och kanske kände dom oxå den starka kärlek som strömmade från henne?
Jag saknar dig mormor!
Mormor och Thelma en sommardag för ca 1 år sedan!
*KÄRLEK*
