Det moderna föräldratänket
När jag var liten lärde i allafall jag mig att lösa konflikter, lära sig det sociala samspelet tillsammans med andra jämnåriga. Man blev osams, man blev sams, man blev sårad, man blev tröstad, man var arg, man var glad. Allt detta tillsammans med jämnåriga vänner.
Men så stannar jag till o tänker på hur det ser ut i dag!
Och JAG tror att vi föräldrar stjälper mer än vi hjälper! Absolut!
Vi vill gärna se att våra barn har det så bra som det bara går (precis som VÅRA föräldrar säkerligen oxå gjorde såklart men på ett annat vis)
För att upprätthålla ordningen i samvetet kommer vi gärna med små hejjarrop och protesterar hejvilt om någon kröker ett hårstrå på vår lilla gullunge. Vi klampar in med starka jämnställda steg som ekar av dess auktoritet. Vi styr o ställer allt till rätta. För stunden. Sen är det nästa konflikt, o nästa o nästa. Ens barn kommer hem tårögd o ledsen och vi förbannar att vårt dåliga samvete pockar på oss o likt en liten djävul på axeln viskar det: "du var inte dääär!" "du kunde inte hjälpa ditt barn!" "ditt barn är ledset" Och direkt intar vi försvarsställning, vi medlar och råder. Vi ringer runt, vi blir "åretsförälder" för stunden. Kan det vara så att samhällets nya stress är anledningen? Kan det vara så att vi idag jobbar allt längre dagar, att vi i dag är allt mera upplysta om hur man SKA vara hur man SKA agera så detta går till en överdrift?
Självklart ska man finnas för sina barn, självklart ska man agera när samhället bara tittar på, man ska självklart bli monstermamma/pappa när orättvisan blir för stor! Men tanken återstår. Barn i dag MÅR sämre, barn i dag upplever mer stress än "vi" barn gjorde. Barn i dag utvecklas fortare, kommer tidigare in i puberteten än "vi" gjorde. Vad beror detta på? Att vi påskyndar barndomen? Att vi vill få våra barn så självständiga som möjligt samtidigt som vi vuxna faktiskt inte låter barnen lösa konflikter i samma utsträckning som innan. Hur dåligt rimmar inte det?
För vi över våran stress över att "lyckas" till våra barn? Klart vi gör! Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör! Sanningen i vitögat kan man väl uttrycka det helt enkelt!
Då undrar jag vad som gör oss så mycket bättre än våra "hemska" föregångare som körde omkring med "oss" i en gammal volvo, utan bälte (där man satt o hoppade upp o ner i sätet) med rutan lite ner vevad o en cigg i mungipan. Vi förfasar oss över bilden. Herregud säger vi: Fattade dom inte hur FARLIGT det var???!!!
Men vi då? Om vi inte lär våra barn att klara av det sociala till det yttersta, att växa upp utan att växa upp rent mentalt o socialt, villken fara innebär inte det för våra barn? Vilken värld går vi till mötes då? En värld med massa uppnosiga vuxna som ringer sina föräldrar när chefen varit dum? När jobbarkompisen varit taskig o tagit d sista kaffet i kannan på kafferasten då blir det snabba sms till mamma/pappa där man genast ifrågasätter hur man ska lösa detta. Jag menar jag är ju bara 45 år o har inte lärt mig att handskas med konfliker - hur ska jag då veta? Äh, kanske lika bra o klappa kollegan på käften? Eller?
Nä, jag tror faktisk vi föräldrar måste backa lite o lära av våra föräldrar. Sluta vara så förbannat rädda. Tro på våra barn, dom fixar det. Dom växer upp o världen ÄR hemsk, världen ÄR skrämmande, världen sårar. Det är bara att inse fakta: för att klara att leva i den värld vi byggt till våra barn måste vi stå tillbaka ett steg och låta våra barn klara sig själva ibland. Hur jävligt det än må vara att se sitt lilla barn sårat o ledset. Ska dom överleva och klara sig i en värld som våran måste dom klara nederlag oxå! En dag finns inte jag och vem ska då lösa allt???
Men så stannar jag till o tänker på hur det ser ut i dag!
Och JAG tror att vi föräldrar stjälper mer än vi hjälper! Absolut!
Vi vill gärna se att våra barn har det så bra som det bara går (precis som VÅRA föräldrar säkerligen oxå gjorde såklart men på ett annat vis)
För att upprätthålla ordningen i samvetet kommer vi gärna med små hejjarrop och protesterar hejvilt om någon kröker ett hårstrå på vår lilla gullunge. Vi klampar in med starka jämnställda steg som ekar av dess auktoritet. Vi styr o ställer allt till rätta. För stunden. Sen är det nästa konflikt, o nästa o nästa. Ens barn kommer hem tårögd o ledsen och vi förbannar att vårt dåliga samvete pockar på oss o likt en liten djävul på axeln viskar det: "du var inte dääär!" "du kunde inte hjälpa ditt barn!" "ditt barn är ledset" Och direkt intar vi försvarsställning, vi medlar och råder. Vi ringer runt, vi blir "åretsförälder" för stunden. Kan det vara så att samhällets nya stress är anledningen? Kan det vara så att vi idag jobbar allt längre dagar, att vi i dag är allt mera upplysta om hur man SKA vara hur man SKA agera så detta går till en överdrift?
Självklart ska man finnas för sina barn, självklart ska man agera när samhället bara tittar på, man ska självklart bli monstermamma/pappa när orättvisan blir för stor! Men tanken återstår. Barn i dag MÅR sämre, barn i dag upplever mer stress än "vi" barn gjorde. Barn i dag utvecklas fortare, kommer tidigare in i puberteten än "vi" gjorde. Vad beror detta på? Att vi påskyndar barndomen? Att vi vill få våra barn så självständiga som möjligt samtidigt som vi vuxna faktiskt inte låter barnen lösa konflikter i samma utsträckning som innan. Hur dåligt rimmar inte det?
För vi över våran stress över att "lyckas" till våra barn? Klart vi gör! Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör! Sanningen i vitögat kan man väl uttrycka det helt enkelt!
Då undrar jag vad som gör oss så mycket bättre än våra "hemska" föregångare som körde omkring med "oss" i en gammal volvo, utan bälte (där man satt o hoppade upp o ner i sätet) med rutan lite ner vevad o en cigg i mungipan. Vi förfasar oss över bilden. Herregud säger vi: Fattade dom inte hur FARLIGT det var???!!!
Men vi då? Om vi inte lär våra barn att klara av det sociala till det yttersta, att växa upp utan att växa upp rent mentalt o socialt, villken fara innebär inte det för våra barn? Vilken värld går vi till mötes då? En värld med massa uppnosiga vuxna som ringer sina föräldrar när chefen varit dum? När jobbarkompisen varit taskig o tagit d sista kaffet i kannan på kafferasten då blir det snabba sms till mamma/pappa där man genast ifrågasätter hur man ska lösa detta. Jag menar jag är ju bara 45 år o har inte lärt mig att handskas med konfliker - hur ska jag då veta? Äh, kanske lika bra o klappa kollegan på käften? Eller?
Nä, jag tror faktisk vi föräldrar måste backa lite o lära av våra föräldrar. Sluta vara så förbannat rädda. Tro på våra barn, dom fixar det. Dom växer upp o världen ÄR hemsk, världen ÄR skrämmande, världen sårar. Det är bara att inse fakta: för att klara att leva i den värld vi byggt till våra barn måste vi stå tillbaka ett steg och låta våra barn klara sig själva ibland. Hur jävligt det än må vara att se sitt lilla barn sårat o ledset. Ska dom överleva och klara sig i en värld som våran måste dom klara nederlag oxå! En dag finns inte jag och vem ska då lösa allt???
