Tre prinsessor och vi andra...

Jaha, då var det dags för lite funderingar igen. Den här gången handlar det om föräldrarollens vara eller icke vara. När jag diskuterar med andra och hör andras tankar och resonemang slår det mig att så många verkar tycka att förälder är något man blir för att ett barn föds. Är det alltid så? Kan man inte vara förälder utan att vara biologisk förälder? Och visst finns det bättre och sämre föräldramaterial? Vissa kanske faktiskt inte borde blitt föräldrar från första början? De som tar sin föräldraroll för givet. Att hon eller han ÄR förälder eftersom han/hon varit med o skapat barnet. Visst, det är jättefint. Och enligt MIG den största gåvan vi människor ges. Men om man då "missköter" sitt föräldraskap, ger upp tron på att han/hon kan vara en bra förälder, låter andra styra i den rollen - är man en BRA förälder då? För inte är det väl så att bara för att man kan GE barnet pengar, saker, o andra materalistiska saker kvalificeras man automatiskt in i genren "bra förälder"?
Men dom som väljer bort sitt barn för det är så deras liv ser ut då? Gör dom inte ett val dom också? Dom väljer ju att fortsätta i det invanda livet, i deras sk trygghet?
Men dom som anser sig ha rätten att välja åt någon annan då? Vilket fack av mänsklighet ska man sätta dom i? Vad har dom för rätt att välja en annan människas livsöde? Nu tänker jag framförallt på alla dessa mammor som medvetet väljer bort pappan, som anser att pappan inte behövs! Vilket val ger dom sitt barn? För VEM behövs inte pappan? För deras egna skull? Ja, men visst kan det vara så. Men frågan kvarstår ändå - har man RÄTT att göra så? Har man rätt att välja, att leka Gud inför två människors liv, pappan OCH barnets.
Men det som mest slår mig är alla dessa som på ett eller annat sätt FÅTT en sk andra chans och väljer att inte ta den, väljer att återgå till sitt tänkande som inkluderar att ALLT är någon ANNANS fel. Är det en försvarsmekanism som går in då?
För jag vill tro att de flesta av "oss" föräldrar ändå vill vara just det: Föräldrar!
Jag VILL tro att de flesta KAN vara bra föräldrar och jag VILL tro att männsikor kan förändras.
Men när de gör det då för att sedan återgå till samma möster som speglat merparten av dess liv, vad är då det? Är det ren rädsla, bekvämlighet lr är det kanske rent av lathet?
Jag är inte typen som ger upp, jag är typen som sträcker på ryggen, tar ett steg till och kämpar. Jag är stark, jag kämpar vidare. Jag skulle aldrig någonsin ge upp för mina barn skull. Jag har varit riktigt jäkla långt ner på botten. Därför KAN jag yttra mig om att man visst står kvar hos sina barn. Jag KAN veta hur jävligt livet är ibland.
Men jag är övertygad om att ALLT i livet är självvalt! ALLT! Man väljer alltid hur man vill att ens liv och öde ska se ut. Spelar ingen roll vad andra säger - man har ALLTID ett val!!!
När klockan ringer på morgonen, väljer jag hur min dag ska se ut. Och jag väljer att krama mina älskade ungar, jag väljer att pussa dom, jag väljer att bli arg på dom. Så ÄR det.
Att skylla någon annan för sitt föräldraskap måste ändå vara det lägsta.
Dock tycker jag undantaget är där man faktiskt inte fått chansen att bevisa sitt föäldraskap, som exemplet jag sa innan där mamman väljer bort pappan medvetet. Hur många av dessa mammor går sen inte o säger: Ja, han fanns inte där för honom/henne när han(hon var liten!
BULLSHIT! Om du frågar mig! Där måste det handla om bekräftelsebehov. Att få bekräftelse om att man varit "duktig" för att man kanske innerst inne inser att valet inte var helt smart?
Jag är inte perfekt, jag kommer inte bli vald till "årets förälder", och jag kommer säkert få både en och två läxor gällande mitt földraskap. Men jag finns, jag står kvar o jag sviker inte gång på gång på gång...
Jag står för den jag är, jag är säker på vad jag väljer. O ibland blir det fel...that´s life ;)