Min 3-åring :love:
Treåringar i all ära - visst är dom underbara, men jag erkänner jag blir aningens skittrött ibland på alla förhandlingar och tålamodsprövande övertalningsförsök.
Känns som man lätt skulle kunna jobba som förhandlare hos polisen lr ngt.
För oj va påhittig och envis man får vara. Har man då, som vi, en envis tjej på 3 år så gäller det att vara ÄNNU envisare! Och det mina vänner kräver fantasi och en hel skopa med tålamod.
Som tur är har jag det till 99% men den där 1% gör sig påmind ibland o får en att gå i taket!
Då räknar man till 10, tar nya tag och sen så kör vi igen...
I dag började dagen med en mkt SUR Thelma. Sen kommer irritationsmomenten allt eftersom. Men nä, arg blir jag inte - det är ju faktiskt så att det måste vara mkt jobbigare för HENNE!
Däremot kan jag bli tokilsk på folk som blänger surt eller på ngt vis signalerar att hon inte är ok när hon kör sitt race. Hon är som hon är för att hon FÅR vara sån! För att hon FÅR vara envis, tjurig, arg, busig, glad eller tokig.
Jag skulle aldrig drömma om att bli arg för att hon tex är "stimmig". Ja, jag kan förstå att andra uppfattar henne som aningens vild. Hon ÄR det! Och jag ÄLSKAR det! Hon är sin egen person, vi uppmuntrar det!
Det är inget FEL på henne, tvärtom. Hon är så jäkla trygg i sin person, och vet att hon är accepterad för den hon är. Att hennes mamma och pappa älskar henne och står kvar - ÄVEN om hon är arg ibland, ÄVEN om hon inte lyssnar alla gånger.
Jag erkänner - jag skulle inte vilja att hon satt tyst i ett hörn o bara gjorde som hon blir tillsagd. DET känns däremot inte sunt alls.
Jag får blickar, jag får syrliga kommentarer och jag får ta konflikter offentligt medans folk ger blickar som säger: "Usch, va ouppfostrad!"
Nä, hon är skitbra uppfostrad! Hon får vara barn, hon får vara arg, hon VET att det är ok att ha åsikter att stå för det man vill och tycker. Hon vet att man kan bråka men ändå älska varandra till månen och tillbaka!
Hon är underbar, hon är älskad och det bästa av allt: Hon är MIN! Min egen trotsiga, underbara skitunge som jag skulle gå på glödande kol för, som jag skulle offra min ena hand för, som jag skulle kämpa mig fördärvad för - hon är MIN - MIN ÄLSKADE UNGE!
Så Ni som tycker barn ska sitta tysta i ett hörn och lyssna på dom vuxna jämt - Ni skulle förmodligen inte gilla vår familj. För våra barn LEVER, tar plats, hörs, syns, är egna individer med egna åsikter!
Och jäklar va STOLT jag är över det!
Känns som man lätt skulle kunna jobba som förhandlare hos polisen lr ngt.
För oj va påhittig och envis man får vara. Har man då, som vi, en envis tjej på 3 år så gäller det att vara ÄNNU envisare! Och det mina vänner kräver fantasi och en hel skopa med tålamod.
Som tur är har jag det till 99% men den där 1% gör sig påmind ibland o får en att gå i taket!
Då räknar man till 10, tar nya tag och sen så kör vi igen...
I dag började dagen med en mkt SUR Thelma. Sen kommer irritationsmomenten allt eftersom. Men nä, arg blir jag inte - det är ju faktiskt så att det måste vara mkt jobbigare för HENNE!
Däremot kan jag bli tokilsk på folk som blänger surt eller på ngt vis signalerar att hon inte är ok när hon kör sitt race. Hon är som hon är för att hon FÅR vara sån! För att hon FÅR vara envis, tjurig, arg, busig, glad eller tokig.
Jag skulle aldrig drömma om att bli arg för att hon tex är "stimmig". Ja, jag kan förstå att andra uppfattar henne som aningens vild. Hon ÄR det! Och jag ÄLSKAR det! Hon är sin egen person, vi uppmuntrar det!
Det är inget FEL på henne, tvärtom. Hon är så jäkla trygg i sin person, och vet att hon är accepterad för den hon är. Att hennes mamma och pappa älskar henne och står kvar - ÄVEN om hon är arg ibland, ÄVEN om hon inte lyssnar alla gånger.
Jag erkänner - jag skulle inte vilja att hon satt tyst i ett hörn o bara gjorde som hon blir tillsagd. DET känns däremot inte sunt alls.
Jag får blickar, jag får syrliga kommentarer och jag får ta konflikter offentligt medans folk ger blickar som säger: "Usch, va ouppfostrad!"
Nä, hon är skitbra uppfostrad! Hon får vara barn, hon får vara arg, hon VET att det är ok att ha åsikter att stå för det man vill och tycker. Hon vet att man kan bråka men ändå älska varandra till månen och tillbaka!
Hon är underbar, hon är älskad och det bästa av allt: Hon är MIN! Min egen trotsiga, underbara skitunge som jag skulle gå på glödande kol för, som jag skulle offra min ena hand för, som jag skulle kämpa mig fördärvad för - hon är MIN - MIN ÄLSKADE UNGE!
Så Ni som tycker barn ska sitta tysta i ett hörn och lyssna på dom vuxna jämt - Ni skulle förmodligen inte gilla vår familj. För våra barn LEVER, tar plats, hörs, syns, är egna individer med egna åsikter!
Och jäklar va STOLT jag är över det!
