Bekännelse från världens bästa mamma (som enl 10 åringen inte fattar NÅNTING!)
Funderar. Ja, jag funderar på hur alla andra miljoner föräldrar faktiskt gör! Hur dom orkar? Orkar dom?
ÄR det verkligen bara jag på hela jordklotet som ( men bara ibland) längtar tillbaka till en partylördag som singel ibland när ungarna skriker, bajsar på sig och får dessa underbara hormonutbrott som får taket att lyfta och en ängslig mamma att snegla ut genom förnstret för o se om polisen e på ingång!
Är det bara jag som känner hur tålamodet (som jag faktiskt HAR massor av - egentligen!) ibland tränger ut genom öronen likt arga tentakler som strävar efter tyyyystnad! Är det bara jag som känner att jag också vill göra som 2½ åringen här hemma, dvs slänga mig på golvet och skrika hejdlöst när saker går emot mig!
Nä, NÅN mer måste känna samma frustration som jag gör! NÅN annan måste tänka att va f*n var det så här det SKULLE vara, var det meningen? Det där glamorösa man såg som småbarnsförälder, INNAN man fick barn, va fick man DET ifrån då? Planeten fantasi??? Nä, antagligen är inpräntad idioti en del i mänsklighetens överlevnadsstrategi helt enkelt.
Bebisar påstås ju vara just gulliga för att "VI" (o då menar jag vuxna o alla "ickebebisar") ska ta hand om dom o dom ska överleva. Det har tydligen gjorts nån forskning på det där o forskare menar på att det är tack vare vårt sätt att se på bebisar som dom överlever. För annars skulle dom inte bli ens året - säger dom.
Men om hormonstinna tioåringar läser jag ingenting. Inte heller om trotsiga 2½ åringar som bestämt sig för att göra livet surt för sin mamma o pappa. Jo, det står att det går över - ja DET var ju en tröst. Men om dom fötts så då? O det faktiskt inte ÄR trots då? Om dom faktiskt bara är små skitungar (som man visserligen tokälskar) kommer då livet fortsätta så här tills...ja...alltid? Kommer hormonernas drottning ta över familjen och styra med järnhand eller kommer jag lyckas få stopp på henne i en oövervinnlig maktkamp?
Ja DET förtäljer inte historien! Men tills dess tänker jag tokälska mina skitungar och jag tänker tappa tålamodet då o då. O de vet i f*n om jag inte kanske kanske slänger mig på golvet i skrikande trots jag med - EN DAG...
ÄR det verkligen bara jag på hela jordklotet som ( men bara ibland) längtar tillbaka till en partylördag som singel ibland när ungarna skriker, bajsar på sig och får dessa underbara hormonutbrott som får taket att lyfta och en ängslig mamma att snegla ut genom förnstret för o se om polisen e på ingång!
Är det bara jag som känner hur tålamodet (som jag faktiskt HAR massor av - egentligen!) ibland tränger ut genom öronen likt arga tentakler som strävar efter tyyyystnad! Är det bara jag som känner att jag också vill göra som 2½ åringen här hemma, dvs slänga mig på golvet och skrika hejdlöst när saker går emot mig!
Nä, NÅN mer måste känna samma frustration som jag gör! NÅN annan måste tänka att va f*n var det så här det SKULLE vara, var det meningen? Det där glamorösa man såg som småbarnsförälder, INNAN man fick barn, va fick man DET ifrån då? Planeten fantasi??? Nä, antagligen är inpräntad idioti en del i mänsklighetens överlevnadsstrategi helt enkelt.
Bebisar påstås ju vara just gulliga för att "VI" (o då menar jag vuxna o alla "ickebebisar") ska ta hand om dom o dom ska överleva. Det har tydligen gjorts nån forskning på det där o forskare menar på att det är tack vare vårt sätt att se på bebisar som dom överlever. För annars skulle dom inte bli ens året - säger dom.
Men om hormonstinna tioåringar läser jag ingenting. Inte heller om trotsiga 2½ åringar som bestämt sig för att göra livet surt för sin mamma o pappa. Jo, det står att det går över - ja DET var ju en tröst. Men om dom fötts så då? O det faktiskt inte ÄR trots då? Om dom faktiskt bara är små skitungar (som man visserligen tokälskar) kommer då livet fortsätta så här tills...ja...alltid? Kommer hormonernas drottning ta över familjen och styra med järnhand eller kommer jag lyckas få stopp på henne i en oövervinnlig maktkamp?
Ja DET förtäljer inte historien! Men tills dess tänker jag tokälska mina skitungar och jag tänker tappa tålamodet då o då. O de vet i f*n om jag inte kanske kanske slänger mig på golvet i skrikande trots jag med - EN DAG...
