Snart i mål
Mår kanon, vikten går neråt i lagom takt o livet som "nästan normalviktig" börjar kännas greppbart. Hittills har jag gått ner 39,1 kg, så snart 40 kg alltså. Om 17,9 kg är jag i MÅÅÅL :D
Känns rätt otroligt att det faktiskt funkar så bra.
Inga konstigheter, jag mår bra, kan äta allt
(vilket tyvärr många verka tro man inte kan efter - inte sant i mitt fall alltså ;) )
Livet känns enklare o sååå mkt roligare!
Visst är det underbart att kunna få på sig vanliga kläder o slippa leta bland stora storlekar. Man kan välja kläder efter sin personlighet, inte efter sin storlek. DET känns underbart! Fast egentligen är det där ju "bara" en bonus. Livskvalitén man fått är det som gör att livet känns så himla härligt! Det som normalviktiga tar för givet o som vi "tjockisar" måste tampas med varje dag, det har helt plötsligt försvunnit.
Som hur trött man kan bli av att bara gå upp för en trappa, eller förnedringen man känner när man inte kan åka karuseller med sina barn (man får inte plats!) Eller frustrationen när ens barn vill leka o man faktiskt inte orkar springa runt o spela fotboll.
Nu är livet mkt enklare. Mkt mer självklart.
På något sätt hade man tyvärr bara accepterat att jaha det är så här det är, man trodde att det var så livet skulle vara. Att man skulle begränsas.
Nu vet jag bättre, nu vet jag att det inte behöver vara så!
Livet kan vara mkt enklare, roligare o tokigare.
O den SANDRA jag egentligen är börjar framträda allt tydligare.
En halvtokig spontan tjej som gärna hittar på tokigheter. En tjej som faktiskt inte skäms att gå in på Mac Donalds med sina barn längre. Jag har hittat mig själv, jag mår bra och livet är underbart, värdefullt o ROLIGT!
Det enda som stör mig en aning är armarna. Att det blir fult "häng" där...
Fast det känns som jag kan leva med det, att det är ett jävligt litet pris att betala för att vinna tillbaka sitt liv.
Men OM det finns möjlighet ska jag fixa det senare.
Här i landstinget där jag gjort min gbp ingår bukplastik utan kostnad. Dock har jag inga problem m magen, den följer lixom med. Möjligheten man har är att ansöka om att få "fixa" armarna istället för magen. Det är inte lätt o få igenom, men i vissa fall godkänner de det. Så söka kan man ju göra i allafall. Får man avslag så får man. O då får man väl bli lite rik o bekosta det själv framöver om man känner att det känns som man lider väldigt av det.
Men som sagt, vad är det för futtigt pris att betala m lite "häng" jämfört med att få sitt liv tillbaka? ;)
Känns rätt otroligt att det faktiskt funkar så bra.
Inga konstigheter, jag mår bra, kan äta allt
(vilket tyvärr många verka tro man inte kan efter - inte sant i mitt fall alltså ;) )
Livet känns enklare o sååå mkt roligare!
Visst är det underbart att kunna få på sig vanliga kläder o slippa leta bland stora storlekar. Man kan välja kläder efter sin personlighet, inte efter sin storlek. DET känns underbart! Fast egentligen är det där ju "bara" en bonus. Livskvalitén man fått är det som gör att livet känns så himla härligt! Det som normalviktiga tar för givet o som vi "tjockisar" måste tampas med varje dag, det har helt plötsligt försvunnit.
Som hur trött man kan bli av att bara gå upp för en trappa, eller förnedringen man känner när man inte kan åka karuseller med sina barn (man får inte plats!) Eller frustrationen när ens barn vill leka o man faktiskt inte orkar springa runt o spela fotboll.
Nu är livet mkt enklare. Mkt mer självklart.
På något sätt hade man tyvärr bara accepterat att jaha det är så här det är, man trodde att det var så livet skulle vara. Att man skulle begränsas.
Nu vet jag bättre, nu vet jag att det inte behöver vara så!
Livet kan vara mkt enklare, roligare o tokigare.
O den SANDRA jag egentligen är börjar framträda allt tydligare.
En halvtokig spontan tjej som gärna hittar på tokigheter. En tjej som faktiskt inte skäms att gå in på Mac Donalds med sina barn längre. Jag har hittat mig själv, jag mår bra och livet är underbart, värdefullt o ROLIGT!
Det enda som stör mig en aning är armarna. Att det blir fult "häng" där...
Fast det känns som jag kan leva med det, att det är ett jävligt litet pris att betala för att vinna tillbaka sitt liv.
Men OM det finns möjlighet ska jag fixa det senare.
Här i landstinget där jag gjort min gbp ingår bukplastik utan kostnad. Dock har jag inga problem m magen, den följer lixom med. Möjligheten man har är att ansöka om att få "fixa" armarna istället för magen. Det är inte lätt o få igenom, men i vissa fall godkänner de det. Så söka kan man ju göra i allafall. Får man avslag så får man. O då får man väl bli lite rik o bekosta det själv framöver om man känner att det känns som man lider väldigt av det.
Men som sagt, vad är det för futtigt pris att betala m lite "häng" jämfört med att få sitt liv tillbaka? ;)
