Välkommen till mina tankar
Regnet öser ner och jag gillar det.
Men samtidigt är det något vemodigt över regn.
Något onåbart, något som får mig att stanna upp och reflektera...
Vad är viktigt? Vad är värt något? Vem är jag?
Denna lilla människa som sattes på jorden för ett syfte...NÄR får jag veta det syftet?
Eller vet jag det redan men har inte tagit steget fullt ut så jag har missat syftet i min livsvanding?
Eller lever jag redan i syftet?
Eller har vi inga syften med vårt liv? Jag tycker inte om att tänka så...
Jag är en person som gärna vill se syftet med det jag gör, vill veta varför jag gör det jag gör.
Men så ser man på alla som springer runt i detta hamsterhjul kallat livet. Då förundras jag. Då stannar jag upp...
Vad jagar vi? Åt vem jagar vi? Varför låter vi oss påverkas av livets rörelser så vi bara flyter med?
Vad är det som gör just mig arg, ledsen, sårad, glad, upprymd, kärleksfull?
Jag vet det. Men jag vet inte VARFÖR.
För att jag är den jag är, visst så är det. Men varför? När jag skapades, vem bestämde att just jag skulle känna det jag känner. Att just jag skulle påverkas som människa av det som påverkar mig.
Vem är andra att döma mig? Vem är andra att styra mig? Hur långt kan man gå, hur långt orkar man?
När avgörs om man klarat sitt livsuppdrag? VEM avgör? Ska lilla jag behöva ta det beslutet? Eller får jag vila från beslut och bara finna mig i situationen, bara andas lugnt och stilla och välkomna syftet?
Kanske är det så att jag redan vet mitt syfte. Kanske vet jag vart jag är på väg, men kanske skrämmer det mig. Kanske är det lättare att backa än att ta stora kliv framåt. Och kanske är det därför jag valt att stanna. Då har man det man har, man vet varför och när. Men man vet inte när man går vidare vad som väntar bakom nästa vägskäl.
Jag är en "grubblare". Jag finns, jag andas och jag ÄR. Jag är nöjd med det mesta, men ibland går luften ur mig. Ibland blir jag riktigt förbannad. Särskilt arg blir jag när jag känner att folk är ytliga. Pengakåta och kappvändare. Fjäskare helt enkelt. Kanske är vi alla det i grund och botten, men det gör mig upprörd ändå.
Vet inte vad jag ville med det här inlägget, men ord som fanns i mitt inre pockade på att få komma ut. Nu finns dom här. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar tankar...
Men samtidigt är det något vemodigt över regn.
Något onåbart, något som får mig att stanna upp och reflektera...
Vad är viktigt? Vad är värt något? Vem är jag?
Denna lilla människa som sattes på jorden för ett syfte...NÄR får jag veta det syftet?
Eller vet jag det redan men har inte tagit steget fullt ut så jag har missat syftet i min livsvanding?
Eller lever jag redan i syftet?
Eller har vi inga syften med vårt liv? Jag tycker inte om att tänka så...
Jag är en person som gärna vill se syftet med det jag gör, vill veta varför jag gör det jag gör.
Men så ser man på alla som springer runt i detta hamsterhjul kallat livet. Då förundras jag. Då stannar jag upp...
Vad jagar vi? Åt vem jagar vi? Varför låter vi oss påverkas av livets rörelser så vi bara flyter med?
Vad är det som gör just mig arg, ledsen, sårad, glad, upprymd, kärleksfull?
Jag vet det. Men jag vet inte VARFÖR.
För att jag är den jag är, visst så är det. Men varför? När jag skapades, vem bestämde att just jag skulle känna det jag känner. Att just jag skulle påverkas som människa av det som påverkar mig.
Vem är andra att döma mig? Vem är andra att styra mig? Hur långt kan man gå, hur långt orkar man?
När avgörs om man klarat sitt livsuppdrag? VEM avgör? Ska lilla jag behöva ta det beslutet? Eller får jag vila från beslut och bara finna mig i situationen, bara andas lugnt och stilla och välkomna syftet?
Kanske är det så att jag redan vet mitt syfte. Kanske vet jag vart jag är på väg, men kanske skrämmer det mig. Kanske är det lättare att backa än att ta stora kliv framåt. Och kanske är det därför jag valt att stanna. Då har man det man har, man vet varför och när. Men man vet inte när man går vidare vad som väntar bakom nästa vägskäl.
Jag är en "grubblare". Jag finns, jag andas och jag ÄR. Jag är nöjd med det mesta, men ibland går luften ur mig. Ibland blir jag riktigt förbannad. Särskilt arg blir jag när jag känner att folk är ytliga. Pengakåta och kappvändare. Fjäskare helt enkelt. Kanske är vi alla det i grund och botten, men det gör mig upprörd ändå.
Vet inte vad jag ville med det här inlägget, men ord som fanns i mitt inre pockade på att få komma ut. Nu finns dom här. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar tankar...
