Du fattas mig...
I fredags var det fyra år sedan min fina bonuspappa lämnade oss...
Fyra år av daglig saknad...
Fan vad jag saknar honom!
Tror inte de runt omkring kan läsa min saknad i mina ögon, men du fattas mig Christer!
Du fattas mig när jag vaknar, varje dag. Du fattas mig när livet känns jävligt.
Du var den som kom med svar man inte hade själv.
Du var nött av livets gång, du var härdad o sliten.
Nu har du inte ont längre, nu vilar du stilla. Dina ögon utstrålar inte längre smärta, din kropp värker inte mera.
Vi fick låna dig, det är jag tacksam för.
Men fan va jag saknar dig! Jag saknar ditt härliga skratt, dina tråkiga skämt som fick mig att vrida mig i skratt. Jag saknar dina kloka ord och din omtanke som var äkta.
Jag saknar att kunna ringa dig...
Jag gråter inte så ofta längre, tårarna har bytt plats...
Jag känner din omtanke vila över mitt liv, över mina döttrar. Du hade älskat mina små tjejer Christer. Thelma o du hade busat så :) Vinga hade älskat att gosa upp i din stora mjuka famn :)
Du är med mig varje dag, i det jag gör. I det jag tar mig för finns din kärlek, den omsluter mig när livet känns tungt. Jag önskar jag fick krama om dig o säga att jag saknar dig älskade bonuspappa...
Jag önskar du hade fått se min fina familj, att du hade fått se att allt blev bra till slut. Att jag är precis så stark som du sa att jag är. TACK för allt du gav oss, TACK för att vi fick låna en del av din tid.
Jag saknar dig älskade Christer...
Möt mig den dag jag säger adjö här...lova att vi ses igen...
