Vår generation vs gamla generationen
Vad har gått fel med vår generation? Varför blir vi aldrig nöjda? Allt måste mätas, värderas och jämföras. Inget kan bara vara. Inget kan vara skört o vackert utan innebörd.
Vi har nån rastlöshet som alltid driver oss vidare, kämpande mot nya mål. Totalt oförmögna att bara stanna upp och glädjas när ett mål uppnåtts. Vi måste skynda vidare, måste ligga etta, måste vinna. Måste visa andra vår totala lycka, vårt lyckade liv. Vi tror oss vara bättre än andra. Vi får fullständig skräck inför tanken att vi kanske ska missa något, kanske hade kunnat göra det lite bättre. Kanske hade vi DÅ blivit lite lyckligare?
Men den förra generationen då? Varför var/är den en mer nöjd generation? De kämpade för att förverkliga sina drömmar. ett bra hem, utbilding, barn - that´s it! Sen var man NÖJD - LYCKLIG! Man såg heder i att stanna på samma jobb resten av livet. I dag är man tragisk o misslyckad i samma fall. Föregående generation kämpade hårt för att nå sina mål för de visste att när de uppnått dem kunde de luta sig tillbaka o njuta av framgången!
Trots vår hets, vår jäkt, finns det en sak som förmodas ska vara likadan - familjen! Vi ska hålla ihop, kärnfamiljen ska fungera felfritt. HUR? Hur ska den göra det i denna hets vi uppfostrar våra barn till? Jag lider med mina älskade ungar. Dom har så stora krav på sig att man ska vara glad om en enda unge kan gå ut grundskolan utan minst ett psykiskt problem, utan mindervärdeskomplex, ätstörningar, total brist på självinsikt o noll självförtroende. Vad gör vi mot våra barn? Om VI mår så här dåligt, i denna hets vi lever i, hur ska det gå för våra fina ungar?
Det finns människor som totalt skuldsätter sig för denna livsstil. Helt sjukt! Hur har vi blivit sånna konsumenter att vi hellre köper lycka och sen kan skryta med sina saker för att visa sig lyckad, istället för att faktiskt inse att vi duger som vi ÄR! Vi är inga robotar, heller inga vandrande bankomater som spottar pengar. Men vi är kött o blod, vi är känslor, vi är tankar och vi är tårar och skratt. Vi kommer aldrig komma nånstans så länge vi i vårt vansinne tror att SAKER är lycka!
Den gamla genertionen skräms o skäms över oss - jag förstår dom HELT! Jag skäms att vara av denna generationen, vi kommer inte överleva!
Vi känner oss otillräckliga i en värld där allt ska effektiviseras, snabbas på o gå fort, fort, FORT! Brev ska svaras så fort att du inte hinner tänka innan du klickar i väg det (förr la man ner känsla o tanke i sina brev, dom skulle ju faktiskt färdas någon dag eller så) Beslut ska i dag fattas så fort det finns alternativ, information ska man hitta på en sekund annars blir man "tokig", vi matas med information varje vaken sekund! Trots detta är vår hjärna skapt likadant som den var innan. Den har inte produktsutvecklats, åtminstonde inte de senaste hundra åren. Så undrar vi varför vi mår dåligt? HUR ska vi orka med, hur ska vi kunna hänga med i det tempo som förväntas av oss när vår hjärna inte ens är skapt för det?
Jag har inga svar, bara många frågor o tankar som jag tror en del skulle stanna upp o reflektera över...
Skulle gärna skriva mer, men modern som jag är HINNER jag inte just nu! *ironiskt är det inte?* Kommer säkerligen en uppföljning på detta...
