Tre prinsessor och vi andra...

"DET ORDNAR SIG"

Jag är förälskad - i mig själv!

Publicerad 2012-08-16 21:44:59 i Allmänt,

Hmmm...flummande analyserande här bakom. Men jag förundras över oss människor o hur vi funkar (eller inte funkar ibland) Tänk hur olika vi reagerar på samma saker! Så avgörande våra tidigare minnen ändå är. Man tror att man glömmer, men jag är övertygad om att våra minnen lixom nästlar sig in. Gräver en djup gång in till vårt innersta. Gräver och gräver tills det hittar en bra plats att slå sig till ro på. Där gömmer det sig tills lockelsen får det att smyga ut till ytan igen, ta lite luft och återvända till sitt gömställe.

Vi tror att vi är individer som lärt oss av våra misstag. Men kanske är det så att vi ÄR våra misstag? För är det inte så att misstagen vi gör är de som gör oss till den vi är? Och då ÄR vi ju våra misstag. Våra misstag, våra fasor, våra tårar, men självklart våra skratt, våran lycka och våra stunder av tillfredsställelse är det som formar oss.

Men ändå kan jag bli så förvånad över hur vi tar till våra primitiva instinkter dagligen. Min är att analysera, väga av, kontrollera, ifrågasätta. Det gör jag, medvetet eller omedvetet, i princip dagligen. Jag bara är sån. Har nog alltid varit sån. Jag minns redan på dagis att jag kunde sitta och kolla på kompisarna länge och väl. Studera dom, fundera på varför dom gjorde som dom gjorde. Skumt? Ja, jag var nog en lite skum unge, haha. Men jag har alltid varit sådan. Har alltid skrämts o fascinerats av människor på precis samma gång.

Jag har tom blivit "dumpad" efter en dejt pga att han tyckte att "Du verkar jättetrevlig, men jag fixar inte dina analyserande ögon. Det känns som du ser rakt igenom mig!" Ja, vad säger man då? Ja, jag gör nästan det? Nä, man säger tack för maten, ha det bra o så analyserar man varför jag analyserar, hahaha

Men allvarligt. Tänk att en för mig enkel sak kan vara skittuff för någon annan. Kan få någon annan att tom må dåligt! Ett ord som sägs på ett sätt så det får det där minnet att krypa upp till ytan. Får klumpen i magen att komma. Men varför är vi människor då så definitiva? Vi måste vara så antingen eller. Antingen tycker man om eller oxå tycker man inte om. Man är antingen si eller så. Fast ingen ÄR si eller så. Alla är lite svävande ibland. Och så länge man inte accepterar det kommer man må skit! Man kommer fortsätta genom livet med en tvingande känsla. En känsla som får dig att skrapa fram minnen som du vill glömma. Är det så vi funkar? Är det därför så många kollapsar? För hur orkar man om alla minnen pockar på uppmärksamhet? Hur orkar man om man måste vara något man inte är?

Nä, jag älskas inte av alla, jag kanske tom avskys av vissa. Men vad spelar det för roll? I slutänden är det väl ändå jag som ska leva med mig? Så vad kan vara viktigare än att älska sig sjäv? Jag är tokförälskad i mig själv! Jag är knasig, på tok för ärlig, spexig, barnslig, grubblig, söt, trevlig och otrevlig, lycklig, trygg i mig själv, skitdeppig ibland, o jag älskar mig! Jag är så jäkla bäst för mig själv. O så är det med det. Inte enklare, inte svårare.

Men jag tror att om vi människor inte är ärliga mot oss själva - det är DÅ det går åt helvete helt enkelt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sandra

3-barnsmamma bosatt i mörka småland. Älskar livet i dess enkelhet, men har många tankar och funderingar! Skiter i om jag trampar någon på tårna - då får dom blåsa på det onda o traska vidare! I december 2010 gjorde jag en gastric by pass operation och därmed började min livs resa - och nu är jag 68 kg lättare :D Om det och en hel massa funderingar o livet i allmänhet klottrar jag här på bloggen. Jag står på mig, sticker ut och tycker och tänker en hel massa... Välkommen!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela