Tre prinsessor och vi andra...

Japp, i lördags (2012-05-19) smällde det! Vi blev man och hustru <3 Så nu är vi familjen Vestman (min mammas flicknamn som vi valde att ta av olka anledningar o vi är mkt nöjda över valet!)
Lördagen VAR verkligen den bästa dagen i mitt liv! Jag kommer för alltid minnas den med kärlek, glädje och värme! Att se alla dessa underbara människor som var där för VÅRAN skull - inget slår det! Älskade NI <3

Stefan var så underbart fin, jag blev om möjligt ännu mer kär i honom när han stod där o väntade på mig i kyrkan. O ingången var väldigt vacker om jag får säga det själv! Inte alla som har en präst som spelar Metallicas "Nothing else matters" på elgitarr, men det hade vi :) Sen kom orgeln in o då var inte tårarana långt borta - det var så vackert!


Fina älskade Molly sjöng Hallelujha, den svenska arianten. Det var jättefint o hon var så duktig lilla gumman. Goa brorsdottern Elinda spelade piano o även hon var duktig <3


Stefans faster o kusin sjöng Kents låt "Utan dina andetag" o det var jättevackert - TACK <3 (har tyvärr ingen bild av detta.

Nähä, klockan e mkt, jag ska upp tidigt i mon så det får bli fortsättning av detta inlägg en annan dag, kanske i morgon ;)
Slänger in några bilder, men fler kommer! Kram på er o Godnatt

Löftena <3


Herr o fru Vestman - nu är vi GIFTA!!! <3

Har vårt samhälle totalt tappat det? Har vi blivit ett effektiviserande samhälle där bara prestation räknas? Hur en del männsikor ens kan sova på nätterna förvånar mig. Läste detta på FB och väljer att dela det för att så många som möjligt ska se och läsa hur vårt "fina" samhälle behandlar den lilla människan:

Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!

2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland. månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta. Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan. och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter Marlene Larsson.

Marlene Larsson har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt."

Även HÄR kan man läsa om familjen

Och försäkringskassan har självklart inte gjort nått fel! Som man kan läsa HÄR Där dom även kläcker den mest idiotiska kommentaren nånsin: ”Om Jimmy inte förstår beslutet så ska vi träffa honom och förklara det så snart som möjligt.” NÖTTER! Tacka fan att han FÖRSTÅR beslutet, det är väl knappast det att han inte förstår som är problemet?

Nä, vi har blivit ett kallt folk som inte känner med andra än sig själv. Jag skäms och skräms! Kanske ska ta o tacka allas vår fina Reinfeldt? För att vara sjuk måste du vara frisk. För att vara svag, måste du vara stark! Är det något att bygga ett land på? Kommer DET rädda vårt samhälle? Vad lämnar jag över till mina barn? Hur ska det bli?

Jomen visst ni ser rätt! Jag är här o bloggar! Otroligt men sant. Kanske dröjer det huuuur länge som helst till nästa gång, kanske inte. Det vet man inte. Har haft så fullt upp med livet.

Som många av er vet börjar bröllopsklockorna ringa här om några veckor <3 Fantastiskt, underbart o skitläskigt! Men att få gifta sig med den man är tokkär i - det måste vara en så enorm gåva?
Synd att Stefans föräldrar går miste om denna dag. Dom borde vara med och dela sin sons glädje, men det är ett val vi inte kan göra åt dom. Vill dom leva ett liv utan honom o inbilla sig att det är alla andras fel utom deras så varsågod! Däremot tycker jag det är sorgligt, både för dom men framförallt för Stefan. Men e man så jävla ego så man bara ser till sig själv i alla lägen så får det vara så! Så till BITTE och MICKE: Er son gifter sig - ni missar det, är det värt det? Är ert ego viktigare än det?
Jaja, skit i det nu. Detta skulle inte handla om dom (går bara igång på alla cylindrar när jag ens tänker på dom! Grrrr...)

Egentligen vet jag inte alls vad detta inlägg ska handla om, blev bara lite sugen på att klottra ner lite.

I dag vabar jag några timmar. Jobbar em, så jag sticker till jobbet när Stefan kommer hem. Thelma e dålig i sin astma så dagis är inte att tänka på.
Dock svårt att hålla henne inne i detta underbara väder, så hon får vara ute lite grann ändå.

Nähä, vet inte vad jag ska skriva om nu. I huvet snurrar det mest bröllopstankar, men jag vet inte om dom e så roliga för er att läsa om?
Så kram kram, hörs snart igen?