Ger vi upp lättare nu?
Nu verkar det vara sån där inneperiod igen. När folk ska skiljas, separera, gå olika håll o allt vad d heter. Jag förundras över detta. Förstår o ja...men likväl förundras. Förundras över vår jakt på lycka i ALLT. Tror vi att vi blir lyckligare av att ge upp? Jo kanske är det så. Det är säkert helt klart så! Betvivlar inte det för en sekund. Men likväl förundras jag över dessa par som ger upp utan att egentligen försökt. Det är så sorgligt att se. Så sorgligt när den ena försökt, krampaktigt verkligen försökt! Men man orkar inte hur länge som helst. Jag förstår det! Jag är ju för f*n en av alla dessa skilda/separerade mammor. Jag är en av alla dom som lever med tre barn med två olika pappor. F*n va modern jag är! Urk! Äckligt hur jävla påhejad man blir i sitt beslut att gå ifrån, att lämna, att ge upp. Kanske därför jag i dag har vänner som tycker jag är lite elak när jag ger dom det jag själv saknade när jag o Mollys pappa gav upp: Ärlighet! Sanningen! Verkligheten!
Det är inte rosenrött, det är inte toppen! Det kanske är bra just i den relationen. Det kanske är det bästa just då. Men man ska inte tro att man kan röra upp så mkt som det innebär, i vilket fall om man dessutom har barn, utan att det påverkar ger avtryck och avstamp.
Nej, jag tycker inte att alla ska kämpa, kämpa, kämpa. Det ÄR inte så även om det säkert låter så i min text. Nä, men jag tycker kanske bara att folk glömmer så lätt när det gäller positiva saker.
VARFÖR älskade man henne/honom? VARFÖR fick hon/han dig att känna dig knäsvag? VARFÖR fick han/hon ditt hjärta att ta ett extra slag varje gång hon/han närmade sig dig?
Istället minns vi allt negativt. Han/hon gör si o så...bla bla bla...det avskyyyyr jag! BLÄ! osv osv...
Tacka f*n att man inte kan gå omkring o vara tokkär dygnet runt året om.
Ibland får jag go lust att slänga ut den där gubben all världens väg o önska honom till ett väldigt varmt ställe.
Men nä...vi vet att det aldrig kommer hända. Jag valde honom. Vi är inte gifta, men det är i nöd o lust som gäller. DET är kärlek! Jag ser ingen heder i det, ser det inte som nån uppoffring. Ser det snarare som livet. Jag älskar livet! Jag kan vara skitarg, trött, slut o sakna saker som vi hade förut. Men då får man ju leta upp do igen. Den dag hans ögon inte ser på mig med kärlek, den dag brister mitt hjärta. Men det är inte HANS fel, inte heller MITT fel - vårt fel! Alltså hittar VI en lösning! VI är ett! Att säga att man ger upp för att kärleken tog slut, dog ut eller vad man nu säger. Det är som att åka till bilhandlaren med sin nya bil o säga: "Jag måste byta den här, den funkar inte för bensinen är slut!" Ett förhållande är PRECIS likadant! Tankar man inte så klart fasen att bensinen (kärleken) tar slut? Sen är det ju klart mkt svårare om bensinkortet bara står på en person? DÅ blir det mkt svårare!
Men vår generation ger upp. I allt!Nu menar jag inte att alla som ger upp är dumma, förlorare eller nått sånt. Jag menar bara att samhället blitt så. Jag är ju själv en av alla "dom" ;) Sen ska man klart inte vara kvar i en relation där man skadas! SJÄLVKLART INTE!
Men ni som inte gett upp än - glöm inte o tanka ibland! Sluta vara så förbannat stolt!
Något min mamma lärde mig som jag allltid hållt på är: SOMNA ALDRIG OSAMS! Svälj hellre din stolthet, för det är fan så mysigt o få en puss i nacken även om man är skitarg! O minns!MInns vad det var du älskade honom/henne för! Leta upp det där igen. Leta efter dom där glada ögonen igen. Eller säg rent ut: Var är dom? Kan jag hjälpa dig att hitta dom igen?
