Vi ska egentligen ingenting, men vi ska ändå ta för oss?
Förvånas återigen...eller nej nu ljuger jag! Jag förvånas inte längre. Jag förfasar över hur mycket vi människor måste pressa varandra för att få gensvar. Vi måste må superbra för att må superdåligt här i landet lagom. Man ska inte skrika, men vi ska höras. Vi ska inte stå tysta, men inte göra för mycket väsen av oss. Vi ska egentligen ingenting, men vi ska ändå ta för oss?
Återigen står jag här o stampar denna förbannade mark som kallas skolväsendet i Sverige! O jag suckar, biter ihop ibland, blir asförbannad ibland. Men jag är en sån där jobbig människa som lever lite i det gamla fortfarande. Då när man gjorde saker av respekt för andra (jo, det är sant vi HAR faktiskt gjort det- förr i tiden! Tokigt va?) då när man höll på principer och stod rak i ryggen även när benen vek sig. En sån är jag! Jobbigt som attans jo jag vet. Men vem tackar mig om jag låter mina barn falla pga att vårt samhälle har bestämt sig för att ha ett tempo i 200 istället för ett där alla är välkomna i sin takt?
Som de flesta av er vet är det återigen lite strul i Ms klass... O man blir så förbannat TRÖTT! Saker som egentligen skulle kunna ta 1 dag är nu uppe på mer än 6 veckor! (O jo, jag VET att det skulle kunna lösas på 1 dag - det har det gjort innan. Då de påstod att det kan man inte, men när jag "lite trevligt" föreslog att jag kunde prata lite med tidningen, så tjipp tjopp så var det löst nästa dag! Myyyyycket märkligt?)
Så här velas o funderas i landet lagom. För visst är det kanske så att jorden kommer lite ur sin bana när man helt plötsligt stöter på en mamma (som dessutom är relativt ung för att ha ett barn på 13 år) som står upp för sitt barn o vägrar bara tacka o ta emot?
Jag är supertacksam för att vi bor i ett land där våra barn har en så fin möjlighet att FÅ gå i skolan - missförstå mig inte där! MEN, varför ska det behöva pressa våra barn till gränsen så många ggr?
Nä, nu tycker jag det är färdigdaltat o jag tycker jag har RÄTT att kräva att mitt barn ska må bra när hon går till skolan. Ska se fram emot denna underbara tid som skoltiden faktiskt kan vara.
Ganska enkelt egentligen, är det inte?
