Det gör lite ont
Jag vet inte vilka ord som ska komma...bara ATT dom ska komma.
I mig finns det så mycket. Det där som bara dom som känner mig riktigt äkta, riktigt nära, kan ana. Bara ana, inte se. Jag vet precis. Ja, precis. Men ändå blir det ouppnåeligt. Jag har drömmen, men ibland gör den illa. I dag föll den på plats - hela vägen - för stunden. Det är så jag funkar, så jag är. Det är aldrig försent att ändra, justera eller tillägga. Livet är sånt. Min dröm är så nära, så långt borta. Jag vet alla delar, känner smaken av den, kan ta i dess konturer, kan känna dess andedräkt. Den är samma nu...som då, som sen, som jag.
Den är vit, den är hel, den är jag. Jag älskar min dröm - hatar den! Den ger näring och tar energi. Den skapar lugn och kaos.
Blir den min en dag? Borde den det, förtjänar jag det? Varför tar jag inte tag i min dröm? Vem har rätt att inte leva sin dröm?
Jag ser den...
Men vågar jag? Den har ju flåsat mig i nacken sen jag var 10 år, borde jag stanna o låta den komma i fatt mig nu? Är det dags? Eller ska den finnas i hela mitt liv som en skugga i hasorna på mig? Är det det som är dess syfte?
Skrämmer den mig eller inte? Jag borde...jag borde...jag måste? Hur?
Drömmen ger mig ett svagt illamående, en tillit, ett tryck över bröstet av hopplöshet, en tillförsikt till livet.
Den ligger ju här, i mina händer - varför sluter jag inte mina händer, fångar in den o sluter in den?
Jag är någon, jag borde våga. Jag vet ju att jag kan, men tänk om jag misslyckas? Det är kanske DET som skrämmer? Att jag ska misslyckas, vart tar då min dröm vägen? Vad lever man på då? En dröm som jag burit i mitt hjärta i 22 år, den vill man inte förlora.
Ändå se jag den framför mig allt mer ofta nu, den liksom äter sig närmare det sköra inre. Du vet det där som är DU, det där som gör att hela livet kan komma i obalans. Det som skakar din värld, det som gör att dina nätter är vakna.
Är det ett tecken? Ett tecken på att det är dags nu???
I mig finns det så mycket. Det där som bara dom som känner mig riktigt äkta, riktigt nära, kan ana. Bara ana, inte se. Jag vet precis. Ja, precis. Men ändå blir det ouppnåeligt. Jag har drömmen, men ibland gör den illa. I dag föll den på plats - hela vägen - för stunden. Det är så jag funkar, så jag är. Det är aldrig försent att ändra, justera eller tillägga. Livet är sånt. Min dröm är så nära, så långt borta. Jag vet alla delar, känner smaken av den, kan ta i dess konturer, kan känna dess andedräkt. Den är samma nu...som då, som sen, som jag.
Den är vit, den är hel, den är jag. Jag älskar min dröm - hatar den! Den ger näring och tar energi. Den skapar lugn och kaos.
Blir den min en dag? Borde den det, förtjänar jag det? Varför tar jag inte tag i min dröm? Vem har rätt att inte leva sin dröm?
Jag ser den...
Men vågar jag? Den har ju flåsat mig i nacken sen jag var 10 år, borde jag stanna o låta den komma i fatt mig nu? Är det dags? Eller ska den finnas i hela mitt liv som en skugga i hasorna på mig? Är det det som är dess syfte?
Skrämmer den mig eller inte? Jag borde...jag borde...jag måste? Hur?
Drömmen ger mig ett svagt illamående, en tillit, ett tryck över bröstet av hopplöshet, en tillförsikt till livet.
Den ligger ju här, i mina händer - varför sluter jag inte mina händer, fångar in den o sluter in den?
Jag är någon, jag borde våga. Jag vet ju att jag kan, men tänk om jag misslyckas? Det är kanske DET som skrämmer? Att jag ska misslyckas, vart tar då min dröm vägen? Vad lever man på då? En dröm som jag burit i mitt hjärta i 22 år, den vill man inte förlora.
Ändå se jag den framför mig allt mer ofta nu, den liksom äter sig närmare det sköra inre. Du vet det där som är DU, det där som gör att hela livet kan komma i obalans. Det som skakar din värld, det som gör att dina nätter är vakna.
Är det ett tecken? Ett tecken på att det är dags nu???
